Fire! Det flygande barnet

Fire! with Mariam Wallentin & David Sandström
Det flygande barnet
Rune Grammofon RSI 2167

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2015-06-03 11:19

Jag ska genast beklaga och erkänna, att jag inte såg ”Det flygande barnet” på Orionteatern i Stockholm. Hade jag gjort det skulle antagligen recensionen sett annorlunda ut. Nu har jag inga minnen att hänga upp orden på. Bara det jag hör gäller, men där är jag knappast unik. Sjutumsvinylen har två spår, ”En man kring 40 – 60” och ”En kvinna kring 40 – 60”. Grundklangen är lika tät och mörk på båda sidor. Kanske med ett lätt flimmer i strukturen på den senare. Och jag antar att de har sin relevans i förhållande till pjäsen.

Musiken är tung och drivande och skapar ett mörker, som nästan inte går att se igenom. Då jag lyssnar känns det som om ljuset i rummet släcks. Rytmen rör sig tungt, bestämt, det är rösterna som hörs igenom, som om de kämpade mot en stark ström och av och till bröt sig loss för att tillfälligt lyfta.
För mitt öra handlar det om svärta och ljus.

Tyngden i musiken blir också ett slags kollektiv vokal upplevelse, eftersom allt är så fysiskt omslutande. Först tänkte jag på en musik à la fantastika, kanske ett slags den otroliga berättelsens oväntade skönhet typ Jules Verne. Men jag ångrade mig och tänkte att denna musik badar i samtid, men gillar det inte. Längst inne bortom rösternas alltför uppenbara förtvivlan och längtan håller musikerna på med något slags utforskning, en resa, där tidens tyngd betyder mindre: Det där drabbande som lyfter från gammal sf och Jules Verne till Rilke eller Inger Christensen. Jag väntar ivrigt! Under tiden konstaterar jag att det här är förförisk och teatral musik, men det var ju meningen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry