Fire! Orchestra Enter

Fire! Orchestra
Enter
Rune Grammofon RCD 2158

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2014-06-12 15:28

Fire! Orchestra lyckades med konststycket att samla landets frijazzmusiker i ett storband. Mats Gustafsson organiserade detta musikaliskt så att det inte bara blev det musikaliska charmiga kaos, som funnits förr. Det här liknar mer ett bygge av ett poem, ett körverk i teatral mening, där det finns ett drama, men turerna kring det, de nya orden, kombinationerna, smakerna av klangerna, det är de som Mats tagit sig an för att skjuta intill varandra, köra ihop och dra isär.

Det behövdes en kroppslig rytm för att orka röra sig i detta jätterum fyllt av spelsugna musiker. Lunket, grooven, ligger alldeles för väl i tiden, bara det att här vet man hur det smakade då det gav ton åt skivor på Blue Note – utan att vilja göra detsamma. Det är strongt. Konserterna var tumultuariska upplevelser mellan tutti och solo, melodi och kluster. Senaste versionen hade ett musikaliskt ledmotiv som lunkar på så där vemodigt, att jag vill smaka på det igen. Ett tungt groove gungar sig igenom hela stycket, avbrutet av olika varianter, som bygger på skilda instrumentkombinationer och inte minst på de tre sångarna, Mariam Wallentin, Sofia Jernberg och Simon Ohlsson. Walentins text flyter genom alla fyra delarna av Enter. På så vis känns det som ett slags växelverk om än med envishet i det grooviga temat.

Live var texten mest ljud, konsonanter och vokaler, omöjlig att uppfatta, i alla fall av mig, där jag satt. På skiva hörs den bättre, men också här tjänar den mest som ljudmaterial. I största allmänhet klingar den ihop med musikens envisa vemod, där den pekar ut borttynande och återkomst, ett slags trots allt i en värld eller upplevelse som har mer av dystopisk känsla än möjlig energi.

Laddningen av texten står förstås sångarna för. Walentin kliver tidigt in med en närmast muskulös utlevelse, en känsloexplosion, som förklarar hennes avsikter med orden. För det är där det landar, hon sätter den känslomässiga ribban, och den glider de andra lätt över. Det är starkt eftersom öppningen är så chockerande stark.

Walentins känslomässiga primalskrik med övermäktig röst, där orden förlorar mening och förvandlas till stjärnor, ger en klang och ett rum som måste fyllas ut. Så sker. En tung böljande orkestersats som glesnar, tätnar, och där fokus flyttas allteftersom flera av musikerna rycker till sig initiativet, Mats Äleklints 1960-talsböljande trombon, Fredrik Ljungkvists skarptecknade klarinett. Och så vidare.

Det är fint arrangerat och transparent mixat. Den som lyssnar inbillar sig höra alla musiker någon gång. Även om jag själv då och då försökte identifiera en och annan, som kanske blev litet för osynlig i kollektivet. Om jag inte tänker så, utan från andra hållet, och närmar mig gruppbilden, tecknas skiftande kollektiva personae blandade med överraskande individuella påståenden. Tänker jag då bort att hen inte hörts, strunt samma med tanke på den helheten.

Inom gruppens stora skiftande klang, som rör sig från rum till rum. In och ut genom samma dörr, Martin Hederos öppnar och stänger bygget med samma vemod på sin fender rhodes. På skivan är detta fulländat, en form som i ett gammalt album eller en genomarbetat diktsamling.

Ledmotivet skär och det sliter sorgset. Textens hoppfulla tankar förvandlas för den som lyssnat på orden till molande eftertankar. Men vem fan har sagt att musik och konst ska ge hopp? Det finns det så många andra som vill gödsla med.

Ytterligare en jämförelse mellan skivan och konserten är för mig hur mycket bättre elektroniken fungerar på platta, hur det skärande, dissonanta river itu alla försök till feel good, som ju goda instrumentala och vokala insatser kanske kan locka till. Och som litet grand förväntades live.

Och i mitt minne möts nu Sofia Jernberg live med Sofia Jernberg inspelad. Jag hör hur hon kan internalisera musikens känslokärna och undersöka den med sin röst, hon gnider, sliter, bryter, raspar och skapar alldeles märkvärdiga nya klangkollage. Det är större än stort. Liksom på konserten fann jag essensen i musiken i koncentrat just här. Varje gång hon sedan hördes märktes i skärvor detta konstnärliga övervägande hon redan gjort.

Det konstnärligt övertygande övervägandet träffar ju alla som är med. Alla de som hörs här, nu får ni förlåta mig, överträffar sig själva, är oftast bättre här än annars, eller rättare sagt träffar de sig själva på ett intensivare vis. Det är ju storheten i denna musik, hur Gustafsson bygger upp förtroende och ruskigt bra musik, som alla vill vara med och skapa. Alla blir här hans instrument ihop; att han spelar fantastisk hudflängarsaxofon verkar här mer som en tillfällighet eller något förväntat. Han får alla andra att bli överraskningar.

Ett märkligt kollektiv av skapande individer, något som sällan lyckats. Här går det i hamn. Skivan är inte en skiva, det är ett album, som sagt, och det är precis vad som behövs i en dagsländevärld av cd-skivor, som kommer i parti och minut. Ett kollektiv är fungerande och fantastiskt om helheten lyckas få mig att glömma vilka jag skulle vilja träffa i musikrummet. Här fanns många som jag ville höra mer av, och den otillfredsställelsen fick mig helheten att överse med. Att inte tycka mig ha hört nog av alla, det är ett bra betyg.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry