Fire Room: Second Breath

Fire Room
Second Breath
Bocian Records, BC-FR

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-05-28 10:51

Fire Room är en trio bestående av tre musiker som under många år samarbetat och byggt upp starka personliga och konstnärliga relationer. De känner varandra utan och innan och kommunicerar genom sin musik lika naturligt som genom talet. På skivan Second Breath får vi ett lysande exempel på den höga nivå av samspel som endast erfarenhet och hårt arbete kan resultera i. Skivan är inspelad på The Vortex i London i slutet av 2011 men nyligen utkommen på polska Bocian Records.

Second Breath öppnar starkt med puttrande elektronik, löst sammanhängande trummor och flödande klarinett. Kommunikation mellan Marhaug och Vandermark är telepatisk och Nilssen-Love spelar mjukhårda trummor som ligger längst bak i mixen och färglägger med grova penseldrag. Jag förvånas över hur lugn han låter och trots att det är ganska många slag placeras de noggrant precis där han vill ha dem. Trumspelet är föränderligt och dynamiskt, lekfullt men moget. Nilssen-Love spelar här på sitt absolut bästa sätt; med jazzen i ryggen, inte rocken. Han spelar finkänsligt med en rytmiskt svängig grund som är outtalad med tydlig. Han uppvisar även den dynamik som är så otroligt viktig i den improviserade musiken. En lång och fin tradition finns inbakad i hans spel och jag blir lycklig av att höra honom spela på detta sätt.

Vandermark är å sin sida hur bra som helst på klarinett och jag vill höra mer av detta! Jag har alltid tyckt att han är intressantast på klarinett där han är mer detaljerad och känslig. Han är också lite mer soundbaserad och suggestiv på klarinetten medan tenoren är (över)tydlig och rakt på, kanske till och med lite vräkig. Och när han efter ett tag så byter till tenoren kan han inte låta bli att rytmisera och riffa lite. När han byter tillbaka till klarinetten förändras hela ljudbilden återigen till ett mer flytande landskap. Han hinner med ett sista byte till tenorsax och musiken blir direkt hårdare och kantigare. Den tydliga kopplingen mellan Vandermarks instrumentval och musikens karaktär är ganska intressant. Kanske visar det på den musikaliska auktoritet han besitter.

Andra spåret inleds med musik som påminner om Coltrane på Sun Ship eller Interstellar Space. Men med tillägg av en Lasse Marhaug som är en mästare på att störa lagom mycket. Det är ett livligare stycke med mer klassisk free jazz-känsla, mer drag och fler toner/slag/ljud. Det är dock fortfarande mycket intressant och händelserikt. Än en gång är det grymt dynamiskt, öppet och lyhört. Trion är fantastiskt samspelt.

Musiken på Second Breath är för dessa herrar ovanligt dynamisk. Jag har hört denna trio förr och då var det mycket riff, beats och stök. Här är det istället luft, eftertanke och självsäkerhet som hörs. Men det är för den sakens skull inte försiktigt eller utan chanstagningar; nej de tar chansningar hela tiden men de gör det med enormt självförtroende och får allt att låta helt självklart. De skapar logik i en i grund och botten ologisk musik.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry