FME + Vandermark/Nilssen-Love + Cinc

FME (Free Music Ensemble)
Montage
OkkaDisk OD12071
Ken Vandermark / Paal Nilssen-Love
Seven
Smalltown Superjazzz 119
Cinc
Cinc
OkkaDisk ODL 10009

Av: Magnus Nygren

Publicerad: mån, 2009-10-26 15:13

Fyra nya timmar att gotta sig i ur Ken Vandermarks stadigt växande katalog. Och med samma outtröttliga energi som han ger ut skivor, omfamnas nya och gamla medmusikanter och musiken fylls med kraft, värme, skönhet, gnissel, inlevelse och groove. Här hittar vi honom i duo med trumslagaren Paal Nilssen-Love och i två vitt skilda trioformationer, den ena – FME – med Paal Nilssen-Love och basisten Nate McBride och den andra – Cinc – med trumslagaren Paul Lytton och violinisten Phillipp Wachsmann som även spelar elektronik.

Att lyssna på de båda trioformationernas olika uttryck är oerhört intressant. FME:s blandning mellan komponerade partier och fria grooveorienterade improvisationer är något helt annat än de torra mer korthuggna improvisationerna på Cinc. Självklart har de olika sättningarna med blås/trummor/bas i FME och blås/trummor/violin-elektronik i Cinc betydelse, men framförallt trumslagarna spelar så totalt olika. Nilsson-Loves mustigt extensiva och sjungande spel fångar upp Vandermark på ett helt annat sätt än Paul Lyttons torra, korthuggna spel som är synonymt för den euro-improviserade musiken som utvecklades på 70-talet. I och för sig lika rytmiskt mångfacetterat men där takten ofta är lika nedmald som ett pepparkorn i en mortel.

Intrycket är att Vandermark kommer till sin rätt i betydligt högre grad med Nilssen-Love. Ett exempel är den inledande improvisationen – ”Poitiers 3” – på Cinc, inspelad i franska Poitiers i oktober 2004. Phillipp Wachsmann formar ett violinspel som känns hämtat från den ”klassiska” musiken. Men tonerna får inte klinga ut eftersom han kapar kanterna. Vandermark kommer in med lyrisk saxofon medan Lytton lägger fragmentariska slag utan något hörbart mönster. Det finns säkerligen en tanke bakom det hela, ett försök att korrodera ett stycke ”klassisk” musik, men det fungerar inte. Vandermark känns faktiskt lite bortkommen i denna disparata musik, där i och för sig ingen riktigt verkar hitta sin roll.

Nu är i och för sig inte ”Poitiers 3” representativ för hela Cinc-skivan. Samspelet mellan Vandermarks klarinett och Wachsmanns harpliknande violinspel på ”Ljubljana 2”, inspelad i Ljubljana kvällen efter Poitiersspelningen, är underbart. Och Paul Lytton rytmer rullar fantastiskt på ”Ljubljana 3”, vilken börjar i monotoni med djupa saxofontoner men som utvecklar sig till ett energiskt stycke tryckande frijazz. Tyvärr finns det dock flera ställen där trion inte lyckas hitta varandra fullt ut, det blir lite tomgång i det improvisatoriska sökandet.

Det har alltid funnits en diskrepans mellan den europeiska och den amerikanska improviserade musiken. Peter Brötzmanns Chicagotentett har i och för sig gjort mycket för att överbygga dessa skillnader. Men de kvarstår, vilket Cinc exemplifierar. Nu är väl frågan hur långt man kan dra slutsatserna efter en inte så lyckad improvisation. Men eftersom det återkommer på flera ställen kan jag ändå inte låta bli att fundera. Samtidigt är det naturligtvis bra att det finns olika sätt att improvisera, varför ska det låta likadant? Och det finns ju även lyckade exempel, även från Cinc.

Paal Nilssen-Love och exempelvis Mats Gustafsson, Fredrik Ljungkvist och Magnus Broo, som också spelar med Vandermark, är européer. Men deras spelstil, även om det finns undantag hos framförallt Gustafsson och Ljungkvist, lutar mer åt den amerikanska än den europeiska. Generaliserande och hårddraget – och självfallet finns undantag, inte minst idag när skillnaderna trots allt blivit mer diffusa – ser jag skillnader mellan det amerikanska och europeiska spelsättet i bland annat följande motsatspar: flöde/fragment, jazz/konstmusik och i vissa fall eld/kyla eller direkthet/kalkylering. Det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra, men mötet däremellan är inte alltid problemfritt.

Nilssen-Love och Vandermark har spelat med varandra sedan starten av gruppen School Days år 2000. På skiva har de mötts i duo, i trio, i kvintett och i större format. Musikaliskt känner de varandra utan och innan och när man lyssnar på dem är det märkbart hur de drar åt samma håll. Duon jämfört med FME är friare i sin hållning. Och den stora paljetten tas fram. Variationen är mycket rik, det är smygande, explosionsartat, gungande, mjukt, hårt, i takt, utan takt, rullande, hackande och till och med fragmentariskt. Det är genomgående mycket bra.

Vandermark varvar mellan olika saxofoner och skapar olika musikaliska färger. Klarinetten har denna gång en ganska liten roll. Det finns en imponerande dos av energi i hans stil. De tonmässiga vandringarna på framförallt tenorsaxofon vrider upp både tempo och intensitet. Med baritonen går det ofta inte lika snabbt, istället blir det mer av bröl och kluckanden.

Nilssen-Love å sin sida styr in improvisationerna i olika rytmiska former. Förmågan att variera trycket från högt till lågt utan att nämnvärt tappa i antalet slag är enorm. En möjlig kritik är att det ibland känns som att han tävlar mot sig själv i hur många slag per sekund det går att slå. Men det fråntar honom inte den dynamiska skickligheten, inte heller förmågan att driva upp en takt i ett fruktansvärt groove. Och att han även behärskar det mjuka spelet visas i slutet på ”First hit, Second Fall” där han med pukor och cymbaler smeker fram rytmen med fin gamelankänsla.

Mellan de båda finns en otrolig samstämmighet. Antingen de spelar med eller mot varandra. Även om det troligen inte i så stor utsträckning handlar om uttalade idéer, fångar de upp varandras initiativ på ett mycket övertygande sätt. Total närvaro!

Inslaget av komponerade partier har alltid varit det främsta kännetecknet för FME (Free Music Ensemble). Ingen skillnad i den bemärkelsen på nya ”Montage”, där låtarna tillägnas olika filmregissörer. Jag får ändå känslan av att de fria passagerna fått ett något större utrymme än tidigare. Skivan är en dubbel-cd och på samma sätt som på ”New Horse for the White House” med Territory Band spelas samma stycken två gånger, men denna gång inspelade vid två livetillfällen i Boston och Montreal i september 2005. För dokumentationen en välgärning, men för lyssnaren, nja jag vet inte. Skillnaderna är inte så stora. Visst, låtarna spelas i olika ordning, humöret skiljer sig till viss del och visst är några av låtarna förändrade, men jag är tveksam om det räcker för att motivera det högre priset för skivköparna.

Men åter till musiken! Vandermark och Nilssen-Love är i toppform. Men det är också basisten Nate McBride. Och efter att lyssnat på duoskivan är det intressant att hör hur basen förändrar ljudbilden, McBride gör det med bravur. Redan i inledningslåten ”On a Wire (for Sergio Leone)" sätter han stort avtryck. Medan Nilssen-Love och Vandermark kör ett intensivpass med explosion – paus, explosion – paus varierar McBride med stråk- och fingerspel. Fingrarna flyger fram och tonen är både rund och klar, men framförallt lägger han långa entoniga droner med stråken som passar så utomordentligt bra. Överhuvudtaget använder McBride stråken på ett väldigt övertygande sätt och får även lugnare partier att tätna.

I FME:s myller av olika stilar, rytmer, intensiteter finns ändå en genomgående kontroll. Mitt i fritt spel smäller det plötsligt till med en väl utmejslad unison tematik. Det mjuka spelet tar sin plats i flera låtar, i inledningen till ”But only Almost (for Takeshi Kitano)” blir det riktigt lyriskt med klarinettspel av Vandermark. Men det tjocknar så sakteliga och övergår i solo på baritonsax där Vandermark ensam hugger med tonerna och skär dem på mitten. Det melodiska återkommer på ”Drift (for John Cassavetes)" medan dramatiken inte helt oväntat regerar på ”Ottica (for Akira Kurosawa)”.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry