Folkvang_s/t

Folkvang
Folkvang
Kning Disk KD098

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: tors, 2013-05-02 23:03

Jag vill helst inte skriva att Folkvang sällar sig till den eller den traditionen av rotmusik. Jag vill helst inte ens antyda att bandets musik får mig att tänka på naturens skönhet och årstidernas växlingar. Jag vill helst inte kokettera med att den här musiken slår an en alldeles särskild sträng i mig. Jag vill helst inte prata om att jag fick en tår i ögat första gången jag hörde låten ”Stugsista”. Jag vill helst inte nämna att jag associerar till Västerbottens inland, till dimmiga insjöar, till långa bilfärder genom oändliga skogar. Jag vill helst inte babbla om att det här påminner mig om storspovens klagan och om morkullans regelbundna pip. Jag vill helst inte avslöja att mina sinnen inbillar sig dofter av gräs, granbarr och lingonris. Jag vill helst inte erkänna att jag plötsligt saknar bruset från Vindelälvens forsar.

Jag vill helst inte påpeka att jag verkligen tänkte undvika naturromantiken, de där bedrägliga, ytliga och klichéartade bilderna. Jag vill helst inte formulera något om att Folkvang låter som det bästa från den svenska sjuttiotalsproggen. Jag vill helst inte skriva att det är nu som det stora, norrländska vemodet rullar in. Jag vill helst inte använda beskrivande ord. Jag vill helst inte, likt Mattias Alkberg, ta till metaforer och adjektiv i alltför stor utsträckning. Jag vill helst inte bekänna att jag faktiskt får en tår i ögat exakt varje gång jag lyssnar på ”Stugsista”. Jag vill helst inte glömma tanken på att man inte borde irra runt och forcera saker, att man borde ta vara på tiden och lugnet, låta saker och ting dröja i sin egen takt. Jag vill helst inte sluta lyssna på Folkvang, vars enda önskan verkar vara att göra fin och vacker musik.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry