Forma: Forma

Forma
Forma
Spectrum Spools SP003

Av: Sven Rånlund

Publicerad: ons, 2011-08-24 22:38

New York-trion Forma gör kosmisk nykraut med alla rätt. De har utrustningen, gamla trummaskiner, Farfisaorgel, patinerade synthar. De älskar rötterna, Tangerine Dream, Cluster. Till på köpet kan de använda maskinerna och de spelar in live. Live? Ja, alltså de de går in i studion, trycker på rec, börjar spela. Som på farfars tid.

Mark Dwinell, Sophie Lam och George Bennett formar Forma och deras instrument har blommiga ändelser som RS-09, DS-2, TR-707, HR-16B. Låttitlarna går i samma riktning: ”Forma 233B”, ”Forma 246/247”. Musiken de framför är melodisk, rytmisk, repetitiv, minimalistisk.

Det lär existera en genre, med anor i sent 70- och tidigt 80-tal, som kallas ”minimal synth”. Åt var och en en genre, typ, så Forma kan säkert bli dess moderna mitt-i-prick, pulserande new wave, lite mörkt, atmosfäriskt, pop med art och stil men inga lsd-dimmor eller ilande vitt brus. Rätt snällt, seriöst och inkännande av de parametrar som utgjorde kosmische musiks pseudoandliga väsen men i uppdaterad form. Man kunde jämföra med Dungen, proggsvänget som talar över decennierna och landar i nutid utan att helt ha förlorat sin själ i retrovågen.

Den självbetitlade LP:n (skivbolaget Spectrum Spools ger nästan bara ut vinyl) öppnar smakfullt med ”Forma 237A”, ett synthstycke med filmisk 80-talsfeeling, det låter som något John Carpenter kunde ha använt som soundtrack till en tonårsrysare. På ”Forma 197” står bastrumman i första rummet, stagad av slagverksljud och synthar som får låten att bölja förföriskt.

Överlag är det trummaskinerna som är Formas joker – levande betoningar och anslag, mänskliga fingeravtryck som får det att svänga i den metronomiska förutsägbarhet. Om det är något som särskiljer Forma från alla krautkramare där ute är det just det levande spelbarheten, den där ”salivsträngen” som Bosse Widerberg sökte med kameran för att filmkyssen skulle kännas.

”Forma 237B” ändar b-sidan i ett moln, en ursnygg synthmix av böljande 80-talsstråkar, inte mjukt som Moogs nyvispade gräddsynthar men ändå fluffigt, man bara måste ta en bit till. Den vars hjärta bultar för Emeralds, Mist och Oneothrix Point Never bör unna sig Forma.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry