Foxes Fox: Live at the vortex

Foxes Fox
Live at the Vortex
psi 12.01

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2012-05-15 17:26

Det var en gång för länge sedan. Jag frågade Evan Parker om hans frijazziga, hesa, hostande saxspel med Chris McGregor. Han såg bort en sekund och försäkrade, att det var ju sånt han också gjorde, men det var inte så viktigt. Många år senare påminde jag honom om detta, och då blev han lika förundrad och tog klart avstånd.

Nåväl här är Evan Parker på tenorsax för fem år sedan med en uttalad frijazzgrupp. Han själv skräller i plåten och honkar och spelar med de ursprungligas egen kraft. En energi som generationen efter aldrig kan komma in i, de kanske kan avbilda den, spela snabbare eller högre, men det var så här tugget gick. Och pianisten Steve Beresford har också varit på plats sedan Little Theaters dagar. Pulserande, dundrande, rytmisk i Cecil Taylors efterföljd; eller kanske mer en kusin till Irène Schweizer. Det är samma generation. Basisten John Edwards kan skapa precis den där stadiga grunden som alla frijazzare måste ha. Mil från dekonstruerade basfioler med registreringsskyltar instuckna i strängarna. Kongenialt med Louis Moholo-Moholo. Inte bara Blue Notes dynamiske trummis. Här hör man hur intressant öppet trumspel släpper in alla de andra för att ge snabba besked – eller ändra sig. Det går undan, det är öppet, och inget kan störa den mångskiftande dansanta rituella rytmen. Han bjuder upp till dans men är inte rädd för att trampa någon på tårna.

Det här är renodlad dundrande vädjande sentimental dröjande och exploderande frijazz. Jag är förvånad att herrarna kan hålla ångan upp med samma tryck som för 40 år sedan. En gång, kanske minns någon det, var Kenny Wheeler en brakande bra frijazztrumpetare, en pionjär faktiskt. Men han ville annat med musiken. När han kliver in i två av de tre styckena är det vackert, målat med bred pensel och tadelfri ton. Men litet av energin hade han kunnat låna av de andra. Men det är fint, han är snabb, intelligent och känslig, men inte riktigt längre helt och hållet i denna musik. Summan är ändå att detta är ett av de friskaste albumen av den produktive Evan Parker på mycket länge.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry