Fröberg_Nordwall_Plays Rönnells Antikvariat

Dan Fröberg / Joachim Nordwall
Play Rönnells Antikvariat
Håll Tjäften Tjäft 013

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2010-12-02 18:05

Det är osäkert om jag är bäst eller sämst lämpad att närma mig denna märkliga skiva. Efter nästan femton år i antikvariatbranschen är den minsta gnutta av dess eventuellt magiska atmosfär försvunnen. Jag behöver bara kliva in genom dörren så känner jag av det direkt: dessa miljoner pappkassar som likt Tetris förflyttar sig kors och tvärs under dagens lopp, den alldeles speciella densiteten hos bokdammråttorna, den förslavade kaffebryggarens avmätta suckande, garvsyran som sitter i väggarna, torr, sprucken hud, oavbrutet packetterande och mailande, oändliga nej-tack-men-tack-ändå-samtal med folk som blir rasande över att det inte ens går att skänka bort böcker längre, samt detta oändliga grävande i banankartonger efter något som överraskar bland all topografi, nautica och tusentals Tegnéravhandlingar.

Jag hade alltid detta kontraleende när folk log drömskt åt yrket: många såg direkt en tillvaro där man satt och smekte böcker, bläddrade förstrött dagarna i ända och då och då fastnade i någon konversation om hur originalmanuskriptet till Liljor i Saron hade hittats fastnitat i en gammal byrå som någon köpt på Myrorna för 45 kronor. Att folk också ser antikvariatet som ett slags kloster för den Stora litteraturen, eller rentav en plats för spökerier och esoteriska händelser är heller inte förvånande, om än fullständigt befängt i mina ögon. (Men läs gärna Kristian Petris briljanta novell om filosofiantikvariatet Mimer i samlingen Den stulna novellen.)

Men inte skall jag gnälla. Antikvariat är fantastiska och jag har svårt att tänka mig ett liv utan dem. I år firar Rönnells på Birger Jarlsgatan i Stockholm hela 80 år i branschen. Rönnells är väl ett av få antikvariat som inte riktigt passar in i mitt smått miserabla porträtt: alltid rent, ingen luktar sprit, hyllor med räta bokrader och alltjämt fascinerande modernistiska klassiker i skyltfönstren. På senare år har de också med stor framgång ordnat med tillställningar i lagom storlek: uppläsningar, releasefester, konserter, vernissager. De har eget förlag och skivetikett. Snart är det inte mycket som skiljer dem från den legendariska San Francisco-butiken City Lights Bookstore – förutom att de är drygt 20 år äldre!

Så vad är det knäppaste och samtidigt mest intressanta man kan göra? Jo, man låter göteborgarna Dan Fröberg och Joachim Nordwall husera i ett antal nätter och använda själva antikvariatet som musikaliskt grundmaterial. Resultatet finns nu utgivet i en sanslöst snygg LP-utgåva, som samtidigt är så mycket mer än bara ett attraktivt föremål.

Mycket kan sägas om Fröberg. Perceptiv, svårplacerad, och i mina ögon någon som borde räknas bland de europeiska namnen när det handlar om ljudkonstens enigmatiska pendling mellan rumslighet och komposition. Verket är i viss mening platsspecifikt, en fältinspelning där alla ljud är hämtade från ett och samma ställe, renodlade, syntetiserade och komprimerade. Han skapar ett fundamentalt grepp om kompositionen genom att omedelbart vända ut och in på föreställningen om vad som skulle kunna tänkas hända på ett antikvariat under nattetid – eller dagtid för den delen. Det är en nästan våldsamt energisk och bullrande miljö som möjligen kan mäta sig med aktiviteten på Arlanda flygplats. Det slamrar, surrar, telefoner ringer, saker går i golvet och under allt ligger en tung mullrande gravitation. Att läsa högt ur någon bok skulle givetvis punktera hela idén; istället vävs fragment in av tonband och instruktionsskivor som finns i antikvariatets sortiment – och som en klingande länk står ett piano i butiken, vilket på ett lika lysande som belysande sätt knyter samman det klangfulla, det vokala och det skrivna i en självklar akustisk figur.

Växlingen mellan de rena och orena ljuden, mellan konkret material och semantiska fragment, skapar en kompositionsmässig anknytning till sextiotalets elektroakustiska formspråk, utan att Fröberg greppar efter någon oscillator. Allt är i grund och botten akustik. Jag hör framförallt Lars-Gunnar Bodin i detta men kommer också att tänka på Tommy Zwedbergs ”dokumentära musik” Ad Acta (Phono Suecia 1981), som under helt andra omständigheter tog sitt avstamp i inspelningar av Handelsdepartement i Stockholm.

Joachim Nordwalls bidrag är totalt annorlunda och håller samma höga kvalitet. Här förvandlas antikvariatet till en drone, mindre lekfullt i jämförelse med Fröberg men med en övertygande melankolisk stämning. Nordwall har i viss mån närmat sig antikvariatets spökerimyt fast på ett mer metaforiskt sätt. Antikvariatet är institutionellt sett en ganska märklig företeelse; ett slags väntrum, en heterotopia, för bokens (tankens) vara mellan liv och makulering som har något tragiskt över sig. Nordwall blir liksom talesman för spökenas immateriella rättigheter, där det kulturella minnet blir till en dronande sång. Skivan har flera ”locked grooves” som gör att verket stannar upp och pågår i all evighet om man inte själv griper in och flyttar nålen. På så sätt flyttas också den mänskliga konstproducerade logiken in på ett konkret plan. Böcker är ju oftast inte mer än härbärgeringar av tankar, den mänskliga rösten som slumrar i det materiella. Detta förstärks så till den grad att böckerna tycks tala i sin tystnad, där fläktsystem, interiör och lysrör går från sitt stilla liv till ett auktoritärt dån. Ungefär som att lyssna till sitt eget blodomlopp.

Play Rönnells Antikvariat är inte bara två lysande stycken sprungna ur en mycket intressant idé, det är ett kanoniskt verk. Må nästa projekt vara Riksarkivet. Hur låter statens hjärta?

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry