Francisco López: Untitled # 275

Francisco López
Untitled # 275
Unsounds 26U

Av: Fredrik Nyberg

Publicerad: ons, 2012-02-08 21:14

Om många av Francisco López tidigare verk emellanåt nästan helt drog sig undan från lyssnaren och försvann in i omgivningens ljudvärld, arbetar de två styckena – ”Movement 1” och ”Movement 2” – på Untitled # 275 på ett radikalt annorlunda vis. Skivan är ett samarbete med pianisten Reinier van Houdt.

”Movement 1” är en live-upptagning från 2011 på vilken van Houdt i samma gest tar sig an dels en komposition av López, dels ett av López hårt preparerat piano. Anslaget är extremt påträngande och stycket rör sig sedan, under dryga 20 minuter, mellan ett modus som man som lyssnare omöjligen kan vänja sig vid och ett som är mer tillbakahållet, kontemplativt. Tempot är inledningsvis mycket högt för att mot slutet slå över i sin motsats. Den initiala hetsen, det maniska, monotona hamrandet, dröjer sig kvar som ett spöke som syresätter också styckets senare, avgjort lugnare partier. Inledningen är teatral. Men det är en dramatik som ganska snart börja byta skepnad och dryga fem minuter in i kompositionen sker ett avgörande brott. Musiken blir efterhand allt glesare, allt svagare för att sedan återigen etablera, i form av ett rejält inskott, ett tempo som kommunicerar med det inledande moduset. De dynamiska gesterna är för att vara López stora. Ett påträngande, uppfodrande spelsätt ställs mot ett som är avgjort mer återhållet, liksom avvaktande och också mycket vackert. De åtta avslutande minuterna är intensiva på ett annat vis. De är begrundande. Varje ton får det utrymme den kräver. Ibland kan det vara mycket modigt att bara låta ting och klanger försvinna, tänker jag. Att låta en rörelse sakta, sakta få stanna av.

”Movement 2” är en studiobearbetning, en fortsättning på (av) moment i ”Movement 1”. López drar här in den i sig denaturaliserade pianoklangen i ett stort elektroniskt förlopp som sammantaget gör den för oss som lyssnar än mer främmande, samtidigt som han i samma grepp närmar sig ett för honom mer välbekant, etablerat, tilltal. En mörk pulserande elektricitet blir snart en dominerande och samtidigt oroande figur. Pianoklangerna tillåts här – utifrån nya, annorlunda parametrar – att explodera och spridas en andra gång. Intensitetsförskjutningarna är, precis som i den första rörelsen, helt centrala. Och också här förflyttar sig musiken mot ett tillsynes allt glesare uttryck. Stycket arbetar i en i sammanhanget mer välbekant elektroakustisk miljö. Men inte heller här är loopen vi följer förutsägbar. López är en mästare på att låta etablerade klangliga tillstånd få löpa på, men han har också förmågan att bryta upp och vända dessa tillsynes förevigade tillstånd. Så, 22 minuter in i ”Movement 2”, då man som lyssnare fullt ut sjunkit in dess utdragna, dova klanglighet dyker plötsligt en räcka skarpare ljud upp. Verkstaden är fylld av vassa, blanka verktyg. De små, glänsande kugghjulen, som man kan ana då man lutar sig framåt, ut över den simbassängsstora maskinen som är nedsänkt mitt i verkstadsgolvet, börjar snurra allt fortare igen.

López ljudarbeten har under årens lopp ibland fungerat som verkliga öron-öppnare för mig. Då och då har de förmått mig att börja lyssna och att börja blunda på nya vis och ibland har jag också helt enkelt glömt bort att jag överhuvudtaget lyssnade på något. Jag har då kunnat lämna hemmet, låst dörren och tagit hissen ner alltmedan den ljudande verksamheten fortgick i lägenheten på sjätte våningen. Så fungerar (på gott och ont) inte riktigt de två kompositionerna på Untitled # 275. Man behöver inte under lyssnandet luta sig in i skivspelaren för att ta del av ljud-transformationerna. Avstånden och nivåerna är här av en mer konventionell art. Detta till trots är det en av López starkaste skivor.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry