Francisco López_Through the looking-glass

Francisco López
Through The Looking-Glass
Kairos 0012872KAI (5 CD)

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2010-06-10 00:42

När det gäller nya tekniker kan konsten som sådan betraktas som framåtsträvande, innovativ och sökande. Det motsatta kan man säga om konstvärlden: konservativ, beskyddande och ängslig över det mesta som hotar att punktera den estetiska kuvös den bäddat ned sig i. När instrumentalteatern dök upp var det få som visste hur man skulle hantera (placera) den. Det tog ett halvt sekel innan fotografiet överhuvudtaget betraktades som en modern konstform. För videokonsten tog det så lång tid att själva begreppet ”video” var förlegat när den fick allmän acceptans. Ljudkonsten, som är medelålders vid det här laget, har bara ena benet inne i konstdiskussionen och väntar fortfarande på att få kliva in helt och fullt (förhoppningsvis förskonad från att läxas upp av ett hornbågat, svartklätt, camparisurplande auditorium).

Som tecken på en vital konstutveckling tar sig ljudkonsten många olika uttryck. I de flesta fall utforskar den rummet och detta genom mer eller mindre immateriella installationer, specifika platser, koncentration på olika objekt eller ifrågasättandet av ett rutinmässigt lyssnande. Mycket angränsar till det skulpturala området, men så finns också fältinspelningar där verket blir till i själva upptagningen. Precis som måleriet förhåller sig till fotografiet förhåller sig örat till mikrofonen. Ljud kan bli så ”verkliga” att de blir overkliga och tvärtom.

Den teknologiska perceptionen är inte identisk med våra individuella förnimmelser. Mikrofonen kan lära oss att lyssna till världen på ett nytt sätt, att upptäcka en värld inuti denna värld som i sin tur förändrar vårt lyssnande. Den tar oss från att bara höra världen till att lyssna till den. Jag tror att det är först efter denna förskjutning från att höra till att lyssna som det blir möjligt att utmana den konventionella särställningen mellan å ena sidan ”musik” och å andra sidan jordens alla övriga ljud. Detta går inte att stylta upp i didaktiska exempel, Beethoven kontra borrmaskinen; det blir bara löjligt. Man måste bortse från musik som representation och istället tänka att musik äger rum i lyssnandet – och då är inte längre ljudkällor eller sammanhang avgörande för den estetiska upplevelsen.

En som verkligen tillber denna örats optik är den spanske ljudkonstnären Francisco López. Under snart trettio år har han ägnat sig åt att utforska det han kallar ”the reality and virtuality of phenomenological sound matter”. Han har en gigantisk katalog i ryggen, med över två hundra skivor utgivna sedan mitten av åttiotalet. Det tar lång tid att orientera sig bland hans många arbeten och de flesta av dem finns bara i svåråtkomliga utgåvor. Men nu finns det hjälp på traven. Det österrikiska konstmusikbolaget Kairos har sammanställt ett förträffligt urval i en prisreducerad box om fem cd:n som spänner över åren 1993-2008. Att just ett prestigeförlag som Kairos tar sig an detta är mycket välkommet och det är definitivt ett steg i rätt riktning, det vill säga att också ljudkonsten bör får utrymme inom den samtida avantgardistiska ”klassiska” musiken.

López var från början entomolog till yrket och vistelsen i olika mer eller mindre extrema ekologiska miljöer gjorde att han fick upp öronen för just platsens sonora mångfald. På den första skivan, La Selva (1997) visar han hur en regnskog i Costa Rica kan vara lika bullersam som en modern storstad. Det är en dryg timmes inspelning under regnsäsongen och stycket växer från ett märkligt bioakustiskt körverk av olika insekter till ett nackbrytande skyfall av vitt brus. Ju närmare man lyssnar och försöker tränga undan gissningsleken på vilka arter man kan tänkas höra så framträder de mest egendomliga av ljud. Oefterhärmliga helt enkelt.

Även den andra volymen, Belle Confusion 969 (1996), är inspelad i tropiska klimatzoner världen över, i Brasilien, Argentina, Venezuela, Costa Rica, Senegal, Gambia och Kina. Upptagningarna är hopmixade i olika klangintervaller där han har valt en rejäl distans från ljudkällorna. Detta resulterar i ett slags ihåligt ljud, ungefär som när man lyssnar genom ett rör eller stoppar huvudet i en lufttrumma. Det blir främmande, genuint kusligt och mycket svårt att associera till ens futtiga föreställningar om en tropisk miljö. Att det dessutom i grund och botten är en tonsättning av ekvatorn självt torde leda till en drastisk nedskärning av mänskligt övermod.

I samband med den tredje skivan, Buildings [New York] (2001), börjar jag se en helhet i detta tänkande. Regnskogarna och öknarna har bytts ut mot ljudmiljöer i världsmetropolens byggnader. Resultatet ligger både nära och långt ifrån varandra. Inspelningarna är mycket mer ”nakna” i den mening att det är mindre användning av panoreringar och mer fokus på specifika akustiska tillstånd. Det blir en katalog av olika nyanser av buller, från maskinellt brummande till snarare obetydliga läten. När López stannar upp vid dessa tenderar de att växa till ett dån utan att det är han som skruvar på volymen. Verket hänger ihop med Belle Confusion på så sätt att han i en stad som rymmer nästan nio miljoner inte får med en enda mänsklig röst. Det är en urbanitet utan människor där tekniken ligger som ett slags ohörbart muller under alla vardagliga trivialiteter. I regnskogen visar han hur ett skyfall tystar läten från tusentals arter, i New York vänder han på det och låter arkitekturen tysta människan.

Den fjärde volymen med Qal’at Abd’al-Salam och O Parladoiro Desamortuxado från 1993 respektive 1995 tycker jag dock är mindre övertygande. Det är relativt tidiga arbeten och han är mer pigg på klipp och användning av effekter. Verket ligger närmare den elektroakustiska musiken än fältfenomenologi. Allt flyter ihop till en slags psykotisk dröm som inte är särskilt intressant att delta i, även om fragment av mänskliga röster dyker upp. Känslan för nyanser är borta och det känns som López mer försöker hantera en form än ett innehåll. O Parladoiro Desamortuxado övergår stundtals i ren noise som skulle få Merzbow grön av avundsjuka, men inte heller detta får mig intresserad. Tyvärr.

Boxens starkaste bidrag är hursomhelst den sista volymen, Untitled (2008), som koncentrerar sig till tystnadens fenomenologi, det vill säga lika mycket till det mikrofonerna tar upp som det medvetandet börjar producera när öronen är upptagna med att leta i det knappt hörbara. Det är som att gå och lägga sig en sommarkväll och det räcker med en enda liten mygga för att man skall bli galen av att ha detta reaplan i rummet. Och då låter ju myggor inte så mycket egentligen. På boxens sista skiva utforskar López långa subtila ljudlägen och hur man sakta kan skjuta ihop dem och sära på dem i en ambiens. Det är en yttersta test för djuplyssnandet som är mycket givande om man lyssnar med slutna ögon och hög volym (live rekommenderar ofta López att publiken använder ögonbindel).

Den bebodda tystnad som han bjuder in lyssnaren till är ett stadium i hans konstnärskap jag uppskattar enormt. Min enda kritik av hans verk är tendensen att ofta ”jobba upp en vägg” som sedan övergår i en ”landande” mer syrerik fas; lite som noisemusikens dilemma. Men nu möter jag någonting annat. Hans verk strävar efter en kroppslig, mycket fysisk, upplevelse som han lyckas med på olika sätt. Dånet i La Selva är en sak och lugnet i Untitled #217-#219 en annan. Fast de har ändå samma förmåga att manipulera mitt lyssnande, så att jag blir medveten om hur jag lyssnar. Entomologen visar sig vara en sann fenomenolog som lär hur man kan lyssna till sitt lyssnande.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry