Francisco Meirino Leif Elggren: Trop Tôt

Leif Elggren Francisco Meirino Laura Daengeli
Trop Tôt
Firework Edition Records FER 1116

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2015-09-03 12:02

Detta är musik och text på tidens yttersta rand.
Elggren får allt att låta som om det kom från någon framtid, som blickar bakåt på vår egen tid.
Vad texten spårar fyller oss med frågor. Men det finns inga svar.
Har vi några svar?
Texterna kommer från hans märkliga magiska lilla bok ”Something like seeing in the dark” från 2011. Orden var starka redan som tyst läsning, där ringlade sig fram som såriga märken på de vita sidorna. Med låg vibrerande stämma närmast mässar han nu fram rad för rad.
En märklig upplevelse av mörker, även om där kan slinka in aningar om ljus, en upplevelse av sitt inre, gissningar om positioner, undran om andra finns. Samtidigt fylls huvudet av tankar om odödlighet, rösten skapar stämningar, som pendlar mellan dröm och hat, uppgivenhet och aggressivitet.
Men inga utspel, rösten och orden fungerar som en ljudgenerator, där all blick är utesluten och endast en inre väg och rörelse fylld av gissningar och icke-vetande.
Ett sätt att vända ut och in på blicken.

I texten nämns konservburkslocken under sängen, något påtagligt, en mängd, som också rasslar och rör sig på skivan.
Som att krypa under sängen hos någon jag inte känner.
Röstens och ordens vibrerande osäkerhet och trevande ersättning för blicken sprids som ringar på mörka vattnet i ljuden, som nästan hypnotiskt ockuperar det rum jag är i och lyssnar.
Som att höra allt omkring sig och inte förstå, mer än längtan, rädslan, fruktan och obesvarade frågor och obekräftade gissningar.
Första spåret ”Little idiot” läses även på franska av Laura Daengeli och då med ett irriterande surr som Meirino lagt under texten, som faktiskt klingar annorlunda, rundare, farligare i översättning. Ljuden andas som av död i bakgrunden. Då texten upprepar att je suis seule, je suis seule, svider ljud och ord tillsammans som syra i hela kroppen.

Det andra stora stycket, ”Trop Tôt/Too early”, är som en fortsättning på ”Little idiot”, en fritt svävande sådan. Som till att börja med lyssnar på ekot efter den förra textens mörker.
Ett maniskt susande rassel och en puls som rör sig i cirklar och sluter mig inne stegras sekund efter sekund.
Detta är bland de mest suggestiva elektronisk-akustiska verk jag upplevt.
Varje svirrande ljud gör ont och lockar samtidigt. Genom allt anas fragment av rösten, som om orden slitit sig från en och fallit i bitar och nu söker mottagare och varandra.
Eller tvärtom. Kanske detta långa stycke, som sägs vara för tidigt, är en föregångare till det första stycket med texten, så att säga prenatalt.
Det är Laura Daengelis röst som formar orden på franska. Den rör det gömda, för mig hörs det som utsudda vägar, ett slags vilse att orientera sig i. Samtidigt ett konstaterande, en blick tillbaka över axeln, för här anas upplösning, krig, våld. Något passerat, en övergång. Till vad?

Jag tänker några sekunder, då min franska sviker mig, på den danske konstnären Palle Nielsens mäktiga bilder, där hus, jord, människor spänns och sprängs i en katastrof; Elggren har tagit en av dessa människor och gett henne ord, reflektion, ett försök att ge mörkret ljud.
Daengelis röst tystnar i ett ljud som närmast kan liknas vid ett kort plötsligt bländande sken.
Over.
Slut.
Som ett meddelande någonstans ifrån. Aldrig har tystnaden efter en skiva varit så definitiv.
Sällan har någon likt Elggren här förmått återdrömma sina drömmar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry