Franck Vigroux: Ciment

Franck Vigroux
Ciment
D’Autres Cordes, DAC1973

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-12-03 12:58

Improvisationer för sologitarr börjar bli en stapelvara och har en tendens att ramla i allehanda gamla varggropar. Trots att elgitarren känns så mångsidig är det paradoxalt nog så att många i slutändan låter likadant. Hur många gitarrdrone-skivor har inte släppts de senaste åren? Hur många post-Keith-Rowe:are finns det inte där ute? Men det finns naturligtvis även undantag. Namedropping är överflödigt, istället tänker jag lite ledigt introducera en för mig ny förmåga: Franck Vigroux som med skivan Ciment ger sin alldeles egna version av vad gitarren och musiken är, har varit och kan vara. Skivan är utgiven på franska D’Autres Cordes, samma bolag som för en kort tid sedan gav ut Hélène Breschands underbara skiva Les Incarnés och de två skivorna är mycket goda exempel på solospel när det är som absolut bäst.

Främst är det Vigrouxs spelstil men också hans sound som bidrar till att han låter annorlunda. Han slirar omkring ordentligt, det bendas till höger och vänster, han glider med sliderör, varenda ton svajar och det känns som att marken gungar under fötterna. Det är mycket låga toner, kanske spelar han sjusträngad eller väldigt nedstämd gitarr. Vidare har han ett riktigt intressant tonspråk som jag inte tycker mig ha hört innan. Det känns nytt och fräscht. Soundet är också charmigt, Vigroux lyckas kombinera twang och plonk med en mustig botten och det hela är ganska lo-fi.

Spelstilen och musiken för tankarna till tidiga Sonic Youth (minus ljudväggarna) eller Hans Reichel (i sina tydligaste stunder). Men det är ändå inte mitt i prick. Vigroux skapar en egen musik, liknelser behövs inte. Det blir inga sedvanliga gitarrdrones, stundtals doftar det amerikanskt, kanske blues, eller kanske mer som ett soundtrack till en surrealistisk countryfilm. Just surrealistisk är ett ord som passar Ciment. Gitarrspelet är väldigt abstrakt fast på samma gång hör man tydligt att det är en gitarr och dessutom en gitarr som spelas förhållandevis konventionellt. Denna kombination av abstrakt och konkret bidrar till en märklig och tämligen kittlande lyssning.

Med ett enhetligt sound och ett avslappnat spel med klar riktning går en röd tråd genom hela skivan. Vigroux spelar behärskat men inte kontrollerat, han låter väldigt självsäker. Kanske kände han medan han spelade att det var något speciellt som hände. Han har med Ciment skapat fantastisk gitarrmusik som jag kommer att glädjas av gång på gång.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry