Franck Vigroux: Entrailles

Franck Vigroux
Entrailles
D'Autres Cordes, dac2013-1

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2013-03-21 01:53

Kalla mig surkart, men en filmad livekonsert utan publik i en nedlagd industrilokal gör inte att det kittlar i näsvingarna. Kal betong må vara härligt ruffigt och låta speciellt, men det är inte heller fel med en riktigt bra idé. En sådan var filmen Touch The Sound med den nästan döva slagverkaren Evelyn Gleenie och Fred Frith i en stort ljudande industrilokal i Köln. Inspelningen, placeringen av kameror och mikrofoner, rummets rymd, ljus och klang – allt samspelade kring filmens tematik om ljudens fysikaliska egenskaper som i Gleenies fall är så konkret, att både ta in musik och uttrycka sig genom andra sinnen än hörseln.

Elektronmusikern Franck Vigroux och dokumentärfilmaren Gregory Robin har haft en annan agenda, men jag blir inte klok på vilken. Filmen Entrailles: An Audienceless Performance är 35 minuter lång och har spelats in i en före detta fransk kolgruva, numera Site Couriot Musée de la Mine i Saint-Etienne.

Vigroux, som är en hygglig fena på elektroakustiskt, noise och drone, kör gubbe-med-bord och kamerorna fångar i glassiga bilder hans filtersvep och förprogrammerade triggersamplingar som gällde det en whiskyreklam. Upphöjelsen slås an i inledningen, när bilden tiltar från taket till golvet där Vigroux står i svart tröja och rakad skalle med liten set-up: en mixer, en Octatrack, en Moogsynth och ett par effektboxar. I fokus: mästaren som utför sitt konsthantverk. Eller så är det nog tänkt. Hantverket går igen när kameran lättpornografiskt registrerar gamla mätare, lådor och instrument.

Musikaliskt rör sig eleganten Franck Vigroux i en industriell terräng som jag skulle vilja påstå definierats av Pan Sonic och förädlats av Mika Vainio. Hårda, kantiga rytmer och sprakande elektricitet, det är sequencersammanhållet men ganska stumt.

Den publiklösa konserten täcker en svit om fem stycken där Vigroux även spelar elgitarr och generar ljud från en kontaktmikrofon. Inte förskräckligt originell musik, om man ska vara uppriktig, jag har uppskattat Franck Vigroux mer i ensemble än som solist. En fin platta kom 2010, Venice, Dal Vivo, med Joey Baron, Bruno Chevillon och Elliott Sharp. Lyssna på den och projicera dina egna bilder. Hellre.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry