Frank Bretschneider

Frank Bretschneider
EXP
Raster Noton, R-N108

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tis, 2010-10-26 23:43

Outgrundliga är musikens vägar och innan jag får Frank Bretschneiders EXP i min hand har jag den redan i kroppen. Tack, Spotify, om man säger. Fast, får man nu vara petig, digitalaffären borde inte ha varit så klåfingriga innan de ställt ut skivan i fönstret. EXP består nämligen inte av 12 låtar med sammansatta titlar som ”colourwheel, tron, echolog, reflex”, däremot av 35 säregna miniatyrer (hälften kortare än minuten) som utgör 35 minuter av den allra finaste elektroniska konstmusiken man kan höra i dag. Ska det vara rätt så ska det.

Bretschneider var med och startade Raster Noton i slutet av 90-talet och han har släppt minimal electronica på prestigebolag som 12k och Mille Plateaux. Knastergubbe alltså, det är fortfarande klicks, cuts, brus för hela slanten och i stort sett noll tonalitet. Jämfört med förra skivan Rhythm som kom för tre år sedan är EXP ett mer abstrakt projekt med större konstnärliga ambitioner än att utforska rytmens vanligt musikaliska komponenter. Med skivan följer också en data-cd med filmanimationer i samma stiliserade språk, vita linjer och prickar på svart botten. Det är mer än vackert, jag blir nästan uppjagad av formationerna. Det sprätter om bilder och om musiken vars ljud, meddelar pressmaterialet, är skapat av vågformer från magnetism, elektricitet och annan strålning.

Strålande – ursäkta – låter det. Man kan grotta in sig i det mikroskopiska, programmeringen av de här fina flisorna till ljudmaterial är gjord med vidunderlig precision. Den som trivs i sällskap av Alva Noto, SND och Taylor Deupree är på hemmaplan, men jag vill påstå att Frank Bretschneider går en egen kompositionsväg på EXP. Det rytmiska blir aldrig klubbigt repetitivt, rytmfigurer snidas och skrotas fortare än man hinner stampa takten, enstaka dånande bastoner tryfferar vad som bärs upp av flortunn glitch i höstlövens alla nyanser. Och så mitt i allt: en uppnost slapfunkbas! Ett rubadub-elpiano med minutlångt delay! Såna övertramp får betraktas som närmast snuskiga i en genre som den renskurade minimaltechnon. Skönt, tycker jag, och hoppfullt för oss som oroat oss över knastermusikens hälsa. En av årets bästa plattor så här långt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry