Fred Frith & Evelyn Gleenie Sugar Factory

Fred Frith & Evelyn Gleenie
Sugar Factory
Tzadik 7623

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2010-01-14 18:28

Den vackraste filmen om musik kan mycket väl vara ”Step Across The Border” (1990), en dokumentär om gitarristen Fred Frith. Jag ser den varje år som ett reningsbad, en påminnelse om vad fri musik är och kan vara. Av nästan samma dignitet är musikfilmen ”Touch The Sound” (2004) om den skottska slagverkaren Evelyn Gleenie. I ett långt avsnitt följer regissören Thomas Riedelsheimer samarbetet mellan Gleenie och Fred Frith i en nedlagd sockerfabrik i tyska Dormagen. Filmen är inte lika fri som musiken men fångar på ett underbart sätt mötet mellan de båda improvisatörerna.

Av filmen blev det en skiva med filmmusik, ”Touch the Sound – A Sound Journey With Evelyn Gleenie” (Normal 2004). Vad som nu ges ut på John Zorns bolag Tzadik är något helt annat. Fred Frith beskriver i cd-häftet ”Sugar Factory” som resultatet av hur inspelningarna från sockerfabriken fortsatte att leva sitt eget liv: ”I started adding, subtracting, reorganizing, cutting, pasting, seeing what the material suggested.” De spelade in nytt material, mixade om, inkluderade mer av sockerfabrikens enorma rumsklang och ljuden från duvorna som flög omkring. Med Friths ord: ”We learned to accept and enjoy the music for what it was.”

Ofta kan närvaron gå sönder när liveinspelningar mixas om, men det är inte fallet med ”Sugar Factory”. Det är en rent fysisk skiva. Man hör ljuden studsa mot fabriksväggarna, man ser framför sig hur Gleenie och Frith leker med instrumenten i rummets hela rymd. Jag kommer att tänka på Mattias Petersons fältinspelning ”Mimer” (Fylkingen 2003) där han utforskar hur den stora konsertsalen Mimerlaven i Norberg egentligen låter. I sockerfabriken är det inte lika högt i tak, bokstavligt talat, men oj vad rummets reverb färgar musiken!

För den som är van att höra en experimenterande Fred Frith kommer somligt på ”Sugar Factory” att framkalla en smärre chock. Särskilt den andra delen av avslutande ”Walls Are Loosening/A Little Prayer”, en närmast hymnliknande, melodisk låt med Gleenie på dallrande vibrafon och Frith på sockerljuv gitarr inte ljusår ifrån Janne Schaffers kyrkoambient. Men – märk väl – det är en helt konsekvent romantisk inbromsning efter en händelserik resa.

Evelyn Gleenie är döv, det ska kanske sägas. Inte för att det gör någon musikalisk skillnad. Utan hörsel förmår hon ändå att uttrycka sig med en enorm spännvidd. I porträttfilmen framgår att Gleenie alltid spelar barfota för att känna ljudvibrationerna i kroppen. Här lirar hon på allt möjligt, trummor, metallskrot, vibrafon, marimba, gong, leksakspiano, mängder av slagverk. Dessutom använder hon rösten. Frith kompletterar gitarren med bas och orgel.

Sex låtar, knappt 50 minuter. Men det kunde, som på en Supersilent-skiva, lika gärna vara en enda sammanhängande improvisation. Delarna flyter utan veck in i varandra, det buktar av dynamik och spänning, det är musik framförd med enorm skärpa, glädje, kontroll.

Det är särskilt roligt att Fred Frith, som arbetat så mycket med att tänja gitarrljuden på längden, släpper fram en både rockigare och jazzigare sida av sig själv. Den mest sköra stämning kan plötsligt fräsa till, sylvassa toner drar revor i ljudväven. Det går på ett ögonkast från ambient till fuzzig feedback, öppna strängar som vibrerar av vidunderligt reverb övergår utan förvarning i gräll svajarmsmelodik. Jag gillar det starkt, här finns en befriande respektlöshet fjärran andra experimenterande gitarrister som fastnat på första läget med sina handfläktar och e-bows.

”Sugar Factory” är ett underbart lyssningsäventyr. Noise och melodier, varmt och intimt, vräkigt och arenabombastiskt. Så mycket att upptäcka.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry