Fredrik Ljungkvist Yun Kan 10: Ten

Fredrik Ljungkvist Yun Kan 10
Ten
Hoob Jazz Hoobcd 035

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2013-04-30 15:18

Idag när musik ofta verkar som en skärmsläckare är Yun Kan en egen erfarenhet. Den är svår att skriva sig in i, dock. Just för sekunden, då jag skriver, gungar den som en expedition på väg in i sagornas djungel. Men jag låter inte lura mig så lätt, jag vet hur snabbt de byter spår och rusar åt ett annat håll.

Jag börjar därför så här: Fredrik Ljungkvist spelar saxofononer – ständigt en lättnad; Sofia Jernberg sjunger som om alla sommarens morgnar bodde i hennes röst; Mats Äleklint blåser trombon med den där mulliga, feta tonen; Per Åke Holmlanders trombon gungar som böljeslag efter en oceanångare; Klas Nevrin spelar melodiskt jazzskimrande piano; Mattias Risberg fyller på med orgel, moog etc och lägger in alla de där färgerna, som en kanske inte först märker; Katt Hernandez´ fiol gör musiken genomskinlig och riven i kanterna; Mattias Welin spelar bas som om han levde under jazzens storhetstid; Jon Fälts trummor trampar så lätt framåt; Raymond Strid plockar oändliga poänger mellan taktslagen.

Men det säger ingenting och allt. Yun Kan har blivit en blandning av konstmusik och jazz, friform och frijazz, där rötterna söker sig än hit och än dit. Naturligtvis finns de i samtal med det förflutna. Jag ska inte räkna upp namn, men visst kan Ljungkvist sina klassiker. Klassiker i klanger, i orkestersound, i tematik. Det är eklektisk musik då den just erövrat det den hört på och utan en tanke på något annat seglar under egen flagg.

Yun Kan är också en suverän blandning av kammarjazz och storband. Då och då finns öar i de mest böljande klangerna, då jag kan lyssna på någon av musikerna. Violinisten Katt Hernandez som strimlar tiden genom att låta musiken i staccato stå upprätt och skapa en kolonn av spegelbilder åt de andra, som flockas runtom i förväntansfulla grupper. Eller höra Klas Nevrin trolla fram stämningar av smågruppkaraktär som jag inte längre trodde var möjliga i dagens välgymnastiserade jazz. De spelar som om de heltrötta och bara vill luta sig bakåt, men ändå inte kan motstå en stund till kring musiken, och det är ju just då som det låter bäst. Pianot som lutar sig mot basen och slagverken som glömska av tid och rum fladdrar framåt.

Och förstås de två trummisarna - Jon Fält som med lätt hand maler på medan den erfarne ständige glädjespridaren i alla fria sammanhang Raymond Strid med den mest förfinade smak och de känsligaste fingerspetsar samlar på småljud, oväntade rytmer - ja, allt som belönar den som närlyssnar.

För att inte tala om alla gånger då kapellmästaren själv spelar saxofon. Bett och glöd, snabbt, friskt, vasst och engagerat som om det gällde livet. Precis som det ska vara. Och Per Åke Holmlander, vars tuba då och då lyfter ur havet av musik för att grubbla för sig själv en stund, orediga, underbara tankar som fräser av känslor.

För Yun Kan framkallar precis den där gamla jazzkänslan. Då njuter jag av ensemblespelet, där klanger, melodier, rytmer sitter så trångt och perfekt att de aldrig går att kränga av sig. Men samtidigt längtar jag efter någon solist. Och så kommer det! Varje solo är just så där rivet och sårigt i kanterna som det bör vara.

Inga slimmade, smorda linjer här inte. Och precis när jag luras in i en låt genom några ljusa slingor stiger Sofia Jernbergs röst upp mot himlen. Hon är faktiskt inte så mycket jazz, hon, och det menar jag som beröm. Hon har allt annat, och sådan får hon vara i denna musik, det är det som är så skönt. När hon trallar som jazzigast blir det mer lek än Zetterlund. Det gillar jag. Vid andra tillfällen är hon magnifik på annat vis, då hon tvingar alla att stanna upp eller rusa åt motsatt håll. Och kvar i rörelsen är spåren i musikskyarna som molnslingor av hennes röst.

Ja, se det var en riktig jazzskiva det här. Som man sade förr i världen, då jazz kämpade för att betraktas som konst: det är musik helt enkelt. Fast jag tycker det är något annat än vad vanliga skärmsläckare brukar kunna erbjuda.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry