Fredy Studer: Voices

Fredy Studer
Voices
Unit Records UTR 4208
(improv)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2009-09-29 01:35

Slagverksspelaren Fredy Studer har under senare år drivit flera dokumenterade duoprojekt, där han bland annat spelat med Robyn Schulkowsky, Joëlle Léandre och Dorothea Schürch. En utomordentligt spännande skivserie; jämförbar med Irène Schweizers långa linje med möten. Duon är improns hjärtslag. Man får inte vara riktigt sig själv, men är tillräckligt mycket sig själv för att inte kunna gömma sig i gruppen.

”Voices” är en märklig kompilation av möten med tre vokalimprovisatörer. Bara det faktum att Ami Yoshida är en av dem gör CD:n åtråvärd. Lauren Newton och Saadet Türköz heter de andra. Newton borde vara ganska välkänd. Hennes öppna, melodiska sätt att improvisera har vi ju hört med bland andra Joëlle Léandre. Det är lysande på gränsen till free jazz. Däremot vet jag inte hur många som känner till Türköz? Född 1961 flydde hennes uguriska familj från de kinesiska förföljelserna av detta muslimska folk till Istanbul. Här fördjupade hon sig i islam, men flyttade tjugoårig till Schweiz, där systern bosatt sig. Hennes möte med friform och free jazz i det nya landet förändrade hennes liv. Hon började använda sin stora, mörka röst till fria improvisationer. Gärna använde hon lika delar traditionell ugurisk musik och impro. Hon har bland annat gjort en fullständigt hialös vokalvideo med Pipilotti Rist. Och så jobbar hon regelbundet med en av världens intressantaste basklarinettister, Hans Koch. Det här har samma kraft som Sainkho Namtchylak, men äger en annan konstnärlig medvetenhet. Att lyssna först på Türköz stundtals nästan vulgära tonspråk följt av Yoshidas spröda sprickfärdiga ljudutflykter är en resa jag rekommenderar.

Albumet är upplagt som duetter. Först inleder Studer med ett smakfullt solo. Sedan bjuder han upp dem en och en. Att Studer är en lysande slagverksspelare vet vi. Och han söker klangfärgen hos sina sjungande vänner. Det blir nära på småboppigt med Newton. Dovt pulserande. Och hon svarar av hjärtans lust. Türköz bjuds en uppsjö av olika småljud. Hon tackar genom att fritt svänga mellan halsbrytande friheter och drömskt vackra melodier. Tillsammans med Yoshida böljar slagverkets sprödaste klanger som gräs för vinden. Hon svarar med att ta stryptag på musiken. I ”Nakae” skapar de tillsammans ett av de bästa stycken, i mina öron, någon av dem gjort. Inte det mest virtuosa, men tätaste. De leder ut varandra på den tunnaste isen, där de häftigaste virvlarna finns. Med Türköz skapar han som final ett sinnlighetens monument med ”Love song”. Ut- och inandningens och nynnandets sensuella fysiska längtansuttryck leder musiken fram till en pulserande halvkvävd melodi, som smeks fram av slagverket. ”Je t´aime”, gå och dra nåt gammalt över dig!! Den här extasen är dessutom både mer äventyrlig, omväxlande och håller på längre.

Så slutligen, efter en mycket ovanlig och hörvärd skiva vill jag bjuda på standardgnäll. Ingen information att tala om. Snålt!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry