Free Jazz Group Wiesbaden: Frictions / Frictions Now

Free Jazz Group Wiesbaden
Frictions / Frictions Now
NoBusiness Records, NBCD 79

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tis, 2015-12-15 16:04

Free Jazz Group Wiesbaden var ett kortlivat projekt bestående av tyskarna Dieter Scherf, Michael Sell, Gerhard König och Wolfgang Schlick och de härjade i den händelserika skarven mellan 60- och 70-tal. Kvartetten hann endast släppa två skivor i små upplagor på Scherfs privata bolag LST, skivor som idag är hett eftertraktade samlarobjekt. Nu har NoBusiness Records återtgivit allt material på de två LP-skivorna på en CD och det var på tiden att fler får tillgång till denna högst intressanta musik.

Den första skivan, Frictions, spelades in i juli 1969 och är uppbyggd som en svit av flera kompositioner där även många fria partier ryms. Det är ganska melodiskt, lika delar Manfred Schoof, Ornette Coleman och Peter Brötzmann kan man säga. Melodierna är fina och stämmorna sitter på läppen och även de improviserade passagerna är intressanta. Orientaliska tongångar och afrikanska rytmer samsas med melodiska linjer, rock-influenser och frifräs. Det byts instrument ganska flitigt vilket bidrar till en ombytlighet som gör att intresset aldrig svalnar. Men som bäst är blåsarna i kombinationen altsax + trumpet, Scherf och Sell är fantastiskt samspelta och välljudande ihop. Scherf har ett fett tryck i saxen men kan även ta det lugnt, och lägger ibland in ett finstämt piano som känns rätt. Sell spelar en samlad trumpet som hela tiden känns angelägen och välplacerad. Schlicks trummor pushar på medan Königs gitarr är väldigt underfundig och alltid har något nytt att säga. Gitarren är verkligen kul, vid den här tiden huserade Derek Bailey och Hans Reichel men König erbjuder ett alternativ till Baileys sönderplockande och Reichels galenskap. Han låter ganska rockig utan att bli McLaughlin-shreddig, mer elegant. Det är ett dynamiskt gitarrspel med tydligt sound och när han stundtals tar rollen som basist är det jätteintressant.

Tre år efter Frictions kom så uppföljaren Frictions Now och man hör att det är samma band, deras gruppsound hålls tämligen intakt. Dock blir det mer densitet, mer intensitet, ja mer av allt faktiskt, även transportsträckor och intetsägande passager. Årgång 1971 har inte samma nerv som 1969 där man verkligen sökte efter något nytt. 1971 hade man lärt sig lite för mycket. Det finns visserligen intressanta delar här också men den tidigare skivan är den bättre och blir ett fantastiskt dokument inte bara över frijazz utan även tidsanda, äventyrslystnad och en vilja att bryta sig loss.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry