Free Space, Otherways: Life Amid the Artefacts

Free Space, Otherways
Life Amid the Artefacts
Emanem 5014

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2011-04-27 11:56

Få har så grundligt dokumenterat och delat med sig av den fria improvisationsmusikens genombrottsdecennier som Martin Davidson med sin etikett Emanem. Det är inte utan avundsjuka jag följer hans till synes oändliga presentationer av nya namn, ljud, musik, konstellationer. Tänk om någon kunde överraska lika mycket kring Frankrike, Tyskland, Sverige…

Det är kretsen kring John Stevens som mest är i Davidsons fokus. På sätt och vis stämmer det också på detta album, som är fullsatt med glömda musiker.

John Stevens arbetade med mycket skiftande grupper, å ena sidan den stora SMO och å andra sidan den ofta mycket lilla SME. Däremellan drev han under ett par år projektet Free Space, som var ett mellanting. Mellan åtta och tolv musiker brukade delta. Få inspelningar finns. Här är en, där Stevens lämnat över slagverket till Dave Solomon, och själv håller sig till kornetten. Kring honom skockar sig Trevor Watts, John Russell, Nigel Coombes, Ron Herman – respektive altsax, gitarr, violin, bas – och på den tiden flitiga improvisatörer, som lämnat scenen, saxofonisten Herman Hauge och basisten Marc Meggido. Denna oktett kallar Stevens till omedelbar attack på formen med sin kornett. Det är expressivt utspel från start. Mycket som kändes fräckt då, som ständiga saxofonistiska utfall, upplevs daterat idag. I sin helhet går det dock ännu att uppleva en styrka, vilja och kompromisslöshet, som inte riktigt vet vart allt tar vägen. Och det var ju idén. I jämförelse med spräck i dag blottar detta spel strupen, för i dag har virtuosen åter fått göra entré, och det virtuosa är ju virtuost för att man vet hur det ska sluta.

Dessa femton minuter från 1973 med Free Space lägger mycket till John Stevens och den engelska tidiga friformens historia.

Resten av skivan presenterar så altsaxofonisten Herman Hauge tillsammans med pianisten Simon Mortimer, violinisten Nigel Coombes, basisten Marc Meggido och slagverksspelaren Dave Solomon. Fyra stycken är inspelade på Little Theatre i London 1973.

Märkligt nog låter musiken jazzigare utan Stevens. Det doftar mer av amerikansk free jazz och visst är där ett stänk Ornette Coleman i Hauges spel. På sätt och vis demonstrerar detta, hur viktig Stevens var som personlighet och musiker, trots att han så gärna var en kollektivist. Men ändå, det är rejält ös, särskilt i det nästan halvtimmes långa stycket ”Unarmoured”. Den titeln blir ju förresten som en programförklaring, hämtad i tidens anda från Wilhelm Reich. Ögonblicken, då man är skyddslös för intryck och möten, är de man lever för. Så ville musiken vara. Den sliter och river i formen, töjer det invanda, strävar mot spräcket. Det var en estetik, en väg, musikerna var tvungna att gå, då de väl trätt in på den. För att nå någonstans – obekant vart.

Sven-Åke Johansson berättade i en intervju med Thomas Groetz för några år sedan om denna viktiga brytpunkt vid denna tid: ”…det handlade om att bli fri från den amerikanska tvångströjan med sin fastlagda harmoni och rytm. Jazzlåtar hade ju dittills varit färdiga stycken, ramar inom vilka man kunde improvisera. För att bryta mot det krävdes ett väldigt språng rakt ner i det kalla vattnet, det vill säga: att helt enkelt skapa oväsen, att först visa en extatisk, expressiv uttrycksvilja, att befria sig från jazzens rytmik och harmonik. Och efter det fick man inte spela på något annat sätt, det var omöjligt. Man måste hålla kvar denna rena abstrakta form i några år, tills det gick att hämta något ur de gamla källorna igen.”

Det är det dessa musiker sysslar med här. Och vi får lyssna på dem mitt inne i processen. Som extra bonus finns en duo mellan Hauge och Solomon inspelad 1984. Slagverket är vigt, litet pingligt och virvligt men uppfyllt av flyktig lätthet. Saxofonen låter rak och flödande, sökande, dansant, på väg mot ett nytt slags melodiskt/rytmiskt språk snarare än upplösning och omprövning. Litet grand kan jag tänka på Biggi Vinkeloe, förresten, en musiker som märkligt nog hamnat i skymundan. (Vad!? Jodå, hon bor i Sverige.)

Hauge excellerar i ett slags tätt tekniskt knyppleri utsmyckat med korsstygn och bitvis vackra figurer. Ivrigt explosiv först och med åren eftertänksamt trocklande, på sitt vis en typisk representant för den rika engelska improscenen.

Ännu ett mycket intressant och överraskande album producerat av Martin Davidson.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry