Frippe: Environmental vol2

Bengt ”Frippe” Nordström
Frippe´s Protocol - The Environmental Control Office vol 2
Ayler Records aylDL-086

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2009-10-05 00:56

Bengt Nordström fångad med Miljövårdsverket 1987 på Norrköpings konstmuseum är ett dokument från en sektor inom den svenska improviserade musiken, som faktiskt skar den internationella utvecklingen. Det var motigt att under 1960- och 70-talet gå på tvärs. Det spelade ingen roll att han faktiskt erövrat solosaxofonen tidigt och sjösatte i det närmaste helt fria, i alla fall oförutsägbara, sessioner. Knappt ens att han hade varit den förste att ge ut Albert Ayler. Han motades konsekvent i grinden, ibland handgripligt. Men han dök spontant upp på spelningar, erövrade scenen, blev bortschasad, han hängde med sina generationskamrater och försökte spänna deras musikaliska uppfattning så långt det gick. Oftast förgäves.

Jag minns en av dessa gånger, då jag satt och pratade med ”Frippe”, jag tror det var efter eller före en radioproduktion. Då råkade jag fråga honom om hans situation som ”outsider”. Nej, svarade han med eftertryck! Han hade aldrig velat vara utanförstående. Han hade en idé, som var väl förankrad i huvudet. Hans minne var lika skarpt som formuleringslusten. Varje solo han spelat, alla låtar han hört, de musiker han lyssnat på, allt fanns lagrat i detalj. Då han ville plockade han fram det, rullade musiken åt det håll han ville.

Det var ur denna väldiga källa det pyrde av nya formuleringar. Men han behövde ju andra att spela med, en publik, något slags respons på musiken. Nej, Bengt Nordström var ingen genomsnittskille, han kunde vara besvärlig, påstridig men han hade inom sig allt detta som han ville ha ut. Och, där vi satt på en liten sylta och åt en potatissallad med för mycket vinäger sänkte han plötsligt rösten och berättade än en gång, att han aldrig velat bli outsider. Det kanske till och med hade varit ett för högt pris. Jag trodde, sade han, att min tid skulle komma, att min musik skulle bli någorlunda accepterad. Men den skar för djupt över alla spåren.

Bengt Nordströms musikaliska liv var ingen romantisk saga, han var inte ens en romantiker. Däremot var han en sträng modernist, som grundade sitt spel på en av de mest gedigna musikaliska bildningsgångar jag mött: hela amerikanska sångboken, bebop, New Orleans, swing. George Lewis, Tony Scott, Putte Wickman, Albert Ayler, Anthony Braxton hette några av idolerna. Och han kunde dem. Det var en närsynt erfarenhet att diskutera musik med ”Frippe”. I huvudet spelade han upp solo för solo, ton för ton av dem han talade om. Det gällde att hänga med. Och efter vår sejour i radions studio ringde han dagligen och frågade mig om olika passager i musiken. Det satt klistrat i det nordströmska musikkontoret.

Så på ett vis var han en konceptuell musiker. Men då vill jag genast tillägga – och mystisk. Han läste Jung och medeltida mystiker i en diffus blandning med den mycket skarpa musikuppfattningen. Det rörde sig om positioner, att ställa sig bredvid den befintliga musiken, också sin egen, för att kunna sammansmälta i en mental, andlig enhet. Tankarna påminde litet om Aylers.

”Frippe” gjorde en återkomst under 80-talet med sitt Miljövårdsverk. Nu hade han lyssnat på den mer utåtriktade, spexiga sidan av bebop. Han sjöng scat, bytte ut sitt blyga allvar mot långa prator. Han blev entertainer inom friform. Det är så man får höra detta album. Vi lyssnar på honom med Björn Alke på bas och Peeter Uuskyla bakom trummorna. Kompet lägger upp en sviktande cementplatta att röra sig på. Frippe vilar tungt och klipper samman en rad citat ur sin egen – och även andras – musik. Ungefär som om han säger: nå, det här är min musik, det här är något som kunde ha varit om jag bara fått utrymme femton år tidigare. Ett slags drömmusik. Och han är försonlig, trött på att vara den bortmotade provokatören, den estetiske utmanaren. Nöjd med att vara underhållare på sitt kantiga vis. Ändå är det kärvt, trots melodisnuttar och varianter på ”Frippes” favoritslingor, Flickorna i Småland och litet Grieg. Och så vidare. Han lutar sig tillbaka och gör begränsade inpass, eftersom Alke både på bas och piano är gediget massiv och Uuskyla på slagverket skapar en regelbundenhet. De lyssnar på ”Frippe”, följer och backar upp. Fyller i, viker ut. Det är långt från den Bengt Nordström som i trans slet åt sig scen och tid för att klättra högre än någon annan på sin plastsax. Den Nordström som Anthony Braxton och Willem Breuker frågade efter och fick spela med.

Men också Bengt Nordström i snällt spel, entertainern, den öppne rabulisten, är hörvärd i sitt upprättstående staccatospel. Det hörs att han spelat New Orleans-jazz (precis som Brötzmann) och det kanske är därför han så energiskt undviker det i den musiken så framträdande legatospelet. ”Frippe” på öppet och glatt humör gör oss muntra med alla sina infall. Sedan tror jag mig veta efter många detaljerade utläggningar från den spontane komponisten själv, att han använder musiken som byggklossar. En hel del används för att stötta upp bygget, men mitt under klättrandet kunde oväntade infall dyka upp. Med en djärvhet som bara kom från honom själv infann sig förtätningar, genomlysta partier: fragementariskt. Det var dessa fragment han sparade för kommande musik. Också här finns en del sådana skärvor. Dem han levde för. Det var här vi anade vad han kunde varit – och vad han faktiskt var då han stod som mest ensam.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry