Frode Gjerstad x 3

Frode Gjerstad / Paal Nilssen-Love
Gromka
Not Two MW 839-2
Frode Gjerstad Trio
East of West
Circulasione Totale CT13
Circulasione Totale Orchestra
PhilaOslo
Circulasione Totale CT12

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2012-02-09 12:26

Norske altsaxofonisten Frode Gjerstad har stått på jazzscenen ett bra tag nu. Han har spelat med storheter som Brötzmann och Bailey och slog igenom internationellt i början av 80-talet med den uppmärksammade trion Detail tillsammans med John Stevens och Johnny Dyani.

I Norge är Gjerstad frijazzens delegat och nestor, känd för att plocka upp unga förmågor som till exempel Paal Nilssen-Love i sina unga tonår. Nu har de alltså spelat tillsammans i tjugo år. Skivan Gromka på polska bolaget Not Two ger prov på duons amalgamerade spel, en mullrande frijazz som står stadigt i traditionen. Men duon lyckas också göra formen aktuell med en mer markerad och rytmisk struktur. Det går vilt till, med det svänger också. Nilssen-Love har tagit sitt spel närmare rocken, vilket är påtagligt efter Hairy Bones och samarbetet med Zu-basisten Massimo Pupillo. Här finns dock ingen bas, men tyngden består, som ett slags turbinversion av John Bonham. Spelet är mycket bestämt, snudd på befallande, och stilen passar Gjerstad ypperligt. Tillsammans knuffar de musiken än hit än dit, utan att tappa andan eller vekna inför någon sönderslagen ton. Visst rycks jag med, men det insisterande drivet blir aningen utmattande när skivan går över timmen. Inte just för att flerformigheten blir enformig, snarare att det av ren överlevnad kan vara sunt att få ha huvudet i fred – en stund. Kanske var just LP-formatet med sina 40 minuter gyllene för just frijazzen.

På saxofonistens egna lilla stavangeretikett Circulasione Totale har det också utkommit nya alster med Frode Gjerstad Trio, som ömsar hud då och då. Under 1990-talet bestod trion av William Parker och Hamid Drake, som under 2000-talets första decennium byttes mot bassisten Øyvind Storesund och just Nilssen-Love. 2010-talets version, har nu bytt Storesund mot det unga stjärnskottet Jon Rune Strøm. Skivan East of West fortsätter där Gromka slutade: framåt marsch, inget får förbli. Strøm borde få tapperhetsmedalj för att som ny i laget lyckas följa dessa två glorious bastards in i deras icke-euklidiska gruff. Det lyfter. Det fungerar. Men jag tycker inte att inspelningen alltid gör rättvisa åt Strøm, som ibland tenderar att försvinna i svallet. Intrycket är att det fortfarande är duon Gjerstad/Nilssen-Love som försöker locka in en blyg bassist i rökrutan. Sättningen är ganska ny, så möjligen blir det mer balanserat med tiden.

Om man känner sig utmattad redan av Gjerstads duo- och trioformat skall man veta att det bara är en miniatyr, ett musikaliskt frimärke jämfört med vad han åstadkommer med Circulasione Totale Orchestra, denna norska naturkraft som idag måste betraktas som jazzens i särklass starkaste energibolag. Det är alldeles sanslöst bra. Gång på gång. Om jag tyckte dryga timmen var för mycket när det gäller Gromka, så borde jag väl bäva inför dubbel-cd:n PhilaOslos 2 timmar och 20 minuter. Men här är det märkligt nog tvärtom: jag vill bara ha mer. Ensemblens sättning på 14 personer liknar nästan en freak show på pappret: tre trummisar! Louis Moholo-Moholo i höger kanal, Morten J. Olsen i vänster kanal och Nilssen-Love i mitten. Sabir Mateen och Bobby Bradford är som vanligt med på blås, Haaker Flaten och Zanussi på bas, Anders Hana på elgitarr… ja, de är många.

PhilaOslo är inte någon ny norsk getost. Titeln är en finurlig lek med orter – den första cd:n är live i Philadelphia, den andra i Oslo. Och trots den monstruösa sättningen handlar det inte alls om någon ”wall of noise”. Åtminstone inte jämt. Det är synnerligen balanserat, vilt, lugnt, underbart, särskilt när de dyker ner i de lägre registren. Musiken utspelar sig. Det hela är som en musikalisk dokumentär om en exotisk organisk växt, kanske en om världens enda explosiva planta. Likt de tidigare två albumen Open Port och Bandwidth är det Lasse Marhaugs elektronik som imponerar stort - det sprakar, brister, blixtrar, han är som en electric wizard som håller en trettonhuvdad best i schack. Har man ännu inte hört Circulasione Totale Orchestra bör man åtminstone ta sig an PhilaOslo, och lite ost.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry