Fundamental Form

Fundamental Form
Fundamental Form
Einnicken Era 0919

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2010-03-03 10:28

Fundamental Form har funnits i drygt tio år. De är, för att travestera konstlivets vokabulär, ett ”post”-band: postrock, postimpro, postelektronika. Det vill säga allt på en gång.
De akustiska instrumenten spelar en viktig roll. Johan Carlssons slagverk, Mattias Ribbings röst och handklapp och Stefan Wistrands rörblåsinstrument ger en dov malande dronkaraktär, som det samtidigt karvas rätt rått i. Men grundtonen är mörk och fylld av farliga ekon. Daniel Carlssons och Per Åhnlunds elektronik är mycket aktiva. De målar, fyller i, där blåsinstrumenten tecknar långa, loja linjer. Litet oväntade vokala inslag av Mattias Ribbing ger oväntade nya ljudrum. Särskilt som stämman rör sig en klangvärld, som varken är en mans eller en kvinnas och samtidigt bådas. Om musik kan ha det, så har bitvis Fundamental Form en androgyn karaktär.

Ribbing använder också en rostfri vattenskål för att skapa ett lojt ljud som blandar sig på ett överraskande vis med blåsinstrument och elektronik. Inte för att detta ljudredskap debuterar. I Berlin har ju inte minst Andrea Ermke gjort framträdanden med vattenskål, som satt spår i ljudlandskapet. Men här finns en skillnad. Hon utforskade ljudet, dröjde, fokuserade, vände och vred. Ribbing använder det för att smälta samman med de andra.

De olika instrumenten breddar perspektivet. Och det blir märkliga kryssningar mellan en stötig frijazz, tunga trummor och en elektronisk omgivning trogen sina drömmar. Det är som att gå in med öppna ögon i drömmen. Fundamental Forms i grunden rituella musik betonas av de vokala inslagen, vars atavistiska puls fångas upp av slagverket.

Faran med alla slags ”post”-musikaliska uttryck är att de gärna blir för polerade, kanterna slipas av och att de liknar fluffigheten i produktionerna på ECM, som ju delvis följde upp den framväxande friformen men slipade till den för en större marknad, alltså stöpte den. Det finns ett undanglidande drag också i Fundamental Form.

Men jag tycker mycket om hur musikerna knuffas, knör och bråkar på varandra. Då Wistrand svävar iväg i långa linjer bryr sig de andra inte om det utan stör oavbrutet med opassande ljud. En och annan spelar fast det inte är hans tur. Det är bra. För här har de fått med sig en essens i friformen. Och inte visste jag att slagverk, vatten och (det måste väl vara) röst kunde frambringa ett så övertygande dystopiskt avloppssound, som albumet utmynnar i.

Förresten har Einnicken Records löst förpackningen på ett lysande sätt med enbart vikning, vitt papper och två utstansade F, som också försluter konvolutet.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry