Per Gärdin, Rodrigo PInheiro, Marco Franco, Travassos: Oblique mirrors

Per Gärdin, Rodrigo Pinheiro, Marco Franco, Travassos
Oblique Mirrors
ibn003

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2015-12-15 21:22

Per Gärdin spelar sopran och altsax. I tätt virtuost flöde. Här i ett samarbete med portugisiska musiker, Rodrigo Pinheiro, piano, Marco Franco, slagverk, Travassos, elektronik, namn som dyker upp i olika improsammanhang från den musikaliskt livaktiga iberiska halvön.

Det är kultiverad, utmärkt musik som rör sig långsamt framåt, trots snabba fingrar, med en stor förtätning, skarpa konturer och, måste jag säga, ganska stort mått av abstraktion. Det här är inte spräckmusik, det är inte musik som lägger sig över huden. Skarpt, vasst, perfekt, så kan det höras.

Gärdin spelar sin sax tätt och nära de andra. Instrumenten har liksom trängt ihop sig. Slagverket har ett perfekt avvägt ljud, inpassen är precisa och markerar en slingrande väg framåt. Det liknar en väldig teckning till slut, där de olika instrumenten skapar skuggor och ljus. Pinheiros piano låter både innanför och utanför innanmätet. Svävande klanger, som bor grannar med små ljud i slagverket.

Hela den flödande musiken är ett sammansatt skuggspel av minimala ljud, ibland kommer något i fokus, liksom skjuter fram sig i ett överraskande inpass. Ett avsteg från den ganska jämna ljudbilden. Det är lätt att lyssna förbi Travassos elektronik, men den finns där i bakgrunden, liksom på avstånd och som en disig spegel för de andra.

I sina långsamma och ljusskimrande stunder i låg dynamik klingar den här musiken mer som utsökta stycken ljudkonst, som ekar av natur. ”Sphere” till exempel rasslar lätt från pianots inre, övertoner svävar och slagverket sitter liksom och muttrar för sig själv. Effekten är ett stillastående spegelspel.

Det är en musik som kräver mycket och koncentrerat lyssnande. Den är oflörtig men kräver mycket av musikerna själva. Så mycket att varje ny lyssning släpper ifrån fler och fler små detaljer.

Om jag skulle välja ett spår, skulle det inte vara de täta energirika styckena som pumpar svärta och ljus framåt, nej, då skulle jag hellre återvända om och om igen till lågmäldheten, det upplösta, det litet splittrade utan sammanhängande rytmer. Assymetrin och håligheten i ”Sphere” är mästerlig. Som att andas orgelbundet av upphetsning inför oväntade naturupplevelser. En nattfjäril drar förbi, en groda kväker.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry