Gérard Grisey_Quatre chants pour franchir le seuil

Gérard Grisey
Quatre chants pour franchir le seuil
Kairos 0012252KAI

Av: Johan Redin

Publicerad: mån, 2009-12-07 01:20

Tillsammans med Tristan Murail, Roger Tessier, Hugues Dufourt och Michaël Levinas (son till den kände filosofen) grundade den franske kompositören Gérard Grisey (1946-1998) ensemblen L’Itinéraire i början av sjuttiotalet. Ensemblen finns kvar än idag, visserligen med andra medlemmar, och placeras högt på listan över Europas viktigaste. Ett av Griseys verk från denna tid var Derives (1974), ett fantastiskt stycke som många räknar som det första (eller åtminstone ett av de tidigaste) verken inom den strömning som snart skulle kallas spektralism.

Spektralismen är egentligen inte så sensationell som den kanske kan te sig, med tanke på den nästan kultliknande status den fick under åttio och nittiotalen. I grund och botten innebär den ett sökande inåt i det musikaliska materialet. Ljudet - i alla dess akustiska och klangmässiga egenskaper - står i centrum. Det handlar om en form av akustisk introspektion där partituret nära nog blir ett slags mikroskop som läggs över klanganalyser. Spektralismen var och är knappast någon enhetlig musikalisk ”stil”, gemensamt är övertygelsen om att varje enskilt ljud har en unik inre akustisk komplexitet och i denna komplexitet finns det musikaliska verket. Resultatet blir ofta ett slags veckbildningar av olika ljuddimensioner som med samma stolthet framhäver sköra harmonier som rena ”oljud” eller distorsioner.

Till en början var det en i huvudsak teoretisk, fenomenologisk utforskning av ljudspektrumet, men redan på ett tidigt stadium användes datorer till stöd för analyser. Grisey själv underströk dock att det inte är det tekniska eller teoretiska som är avgörande för ett ”spektralistiskt” verk, utan själva den grundläggande inställningen till ljudets natur. Ljuden måste betraktas som levande entiteter, inte som klossar för att bygga arkitektoniska kompositioner. Invändningen är alltså ganska lik den som Morton Feldman uttryckte så fort han fick chansen: varför bryr man sig så mycket om struktur och system och så lite om ljud? ”Why push sounds around?” Melodi, harmoni och rytm, de tre hörnstenarna i den västerländska tonkonsten, består till större delen av till synes oändliga kombinationer och varianter av tonala relationer. Varför inte utforska ljudens inre sammanhang och möjligheter? Stockhausen, Varèse, Scelsi och andra hade varit där och nosa, men ingen av dem med samma radikala hängivenhet som Grisey och Murail eller rumänerna Dumitrescu och Radulescu.

Griseys musikskapande har alltjämt sin ansats i denna grundläggande inställning till ljudets metafysiska betydelse. Därmed tillämpades också begreppet ”spektralism” tämligen automatiskt så fort något verk skulle uppföras. Termen förföljde honom under hela hans karriär, trots att han ofta försökte att tona ned det och lyfta fram andra aspekter som inte lika enkelt kunde tvingas ned i musikjournalistikens tändsticksaskar. Men hur man ändå vrider och vänder på askarna så hör man ganska snart att det är ett stycke av Grisey. Man hör kanske inte just ”spektralism”, men man hör hans skeva och ofta spöklika klangvärld som uppstår liksom moln. Det hör kanske till klyschorna att tala om en kompositörs ”universum” eller ”klangvärld”, men i Griseys fall är det faktiskt på pricken. Den är verkligen av en helt egen dimension.

Ett av dessa verk, som också blev hans sista, är Quatre chants pour franchir le seuil (1997-1998) för sopran och ensemble. Kairos har nu återutgivit en uppsättning av Klangforum Wien tillsammans med solosopranen Catherine Dubosc under ledning av Sylvain Cambreling. Det är ett mycket märkligt verk som kretsar kring tröskeln. Det är avslutat precis vid kompositörens plötsliga död och har just döden, eller rättare sagt tröskeln mellan liv och död, som motiv. Även ljud, menar Grisey, följer mänsklighetens och naturens sönderfallande holism: de har en födelse, ett liv och en död (efterklang).

Precis som ljud och klangfärger genom spektralanalys kan brytas upp och analyseras i sina partikulära beståndsdelar närmar han sig på ett liknande sätt begreppen liv och död och det diffusa rum som förenar och skiljer dem åt. Sopranen (La mort de la voix) låter han förkroppsliga tre olika stationer ur denna tidslighetens historia: ett verk av en samtida fransk poet, ett stycke ur Gilgamesh och slutligen fragment av inskrifter på egyptiska sarkofager. För de hårdnackade kan det kanske låta som något försök till pseudoreligiöst sammelsurium, men det är just allt annat än detta när man väl konfronteras med det. Quatre chants vill jag påstå är ett av den nutida konstmusikens avgörande verk, en tröskel i sann mening.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry