Ghèdalia Tazartès: Ante-Mortem

Ghèdalia Tazartès
Ante-Mortem
Hinterzimmer hint09 (Dense)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tors, 2011-01-20 00:23

Namnet hade jag snappat upp någonstans. Antagligen från den berömda Nurse With Wound-listan där Ghèdalia Tazartès är en av nästan 300 band/artister som det brittiska experimentbandet namedroppar på sitt första album Chance Meeting on a Dissecting Table of a Sewing Machine and an Umbrella från 1979. Men det var först sommaren 2009 som jag hörde Tazartès för första gången. Live, med trion Reines d´Angleterre, på Clandestinofestivalen i Göteborg. Jag köpte inte långt efteråt några av fransmannens skivor: Diasporas (1979), Transports (1980), Une Eclipse Totale de Soleil (1984), Tazartes (1987), Checkpoint Charlie (1989). I våras släpptes dessutom en Lp med Reines d´Angleterre, Les Comores, på det brittiska skivbolaget Bo´ Weavil. Det finns flera skivor – från de senaste 10-15 åren - som jag inte har hört`.

Hur skall man beskriva Ghèdalia Tazartès musik? Det är en egen värld, som rör sig i en europeisk avantgardetradition, men som även har en del gemensamt med fransk chanson, radioteater, klassisk musik, ljudcollage. Låtarna kan framstå som extremt fragmentariska, samtidigt upplever jag en inbyggd logik, teman kan återkomma när man minst anar det, ett slags konsekvent anarkism. Det finns en hel del paralleller med etnografiska fältinspelningar, och musik från jordens alla hörn har fascinerat Tazartès, Diasporas är en medveten lek med det här, skivan skall vara som en resa till verkliga eller icke-existerande kulturer.

Även om Ghèdalia Tazartès har levt i Paris nästan hela sitt liv har han kosmopolitiska rötter, föräldrarna var sefardiska judar, som växte upp i Turkiet och Grekland. Han är delvis klassiskt skolad, men kom successivt på att rösten var hans egentliga instrument, och det är just rösten som är nyckeln, liksom språken, ibland sjunger han på franska, men ofta är det en påhittad vokabulär, rösten söker sig inåt, till outforskade zoner, kanske bottnar den konstnärliga drivkraften i barndomsminnen, när föräldrarna pratade på språk han inte förstod. Han fick hitta på egna koder, ett eget språk, ett eget sätt att uttrycka sig på.

Ante-Mortem är ytterligare ett fascinerande kapitel i Ghèdalia Tazartès musikaliska kappsäck. Stundtals kan musiken vara störande. Särskilt eftersom alltsammans vid en första bekantskap verkar slumpmässigt ihopklippt. 23 låtar, inga titlar, bara nummer, arabiska siffror. 1-25. Många korta, mellan 1-3 minuter. Men sakta öppnar sig asken, vissa fraser och melodiska teman återkommer, en sammanhållande länk i skogen av ord (franska, engelska, tazartesiska osv.) och musik som sträcker sig från folkmelodier till noise/metal.

Jag hör stråkarrangemang som erinrar om Moondog och när han varvar viskningar med ljusa skrik känns Blixa Bargeld som en själsfrände. Tazartès sjunger/skriker/pratar på många olika sätt, det kan vara maniska ramsor, barnets spontana trallande, eller mörka, allvarliga, skärande sånger med skräckstråkar. I nästa stund låter det som en monolog från en film. Jag uppfattar enbart vissa ord med min knaggliga skolfranska, men så sjunger han baby…tonight… en märklig vändning, det blir banalt, men ändå inte. Det finns dessutom en humoristisk udd. En låt stannar till vid en tågstation (?), svårt att placera alla ljudkällor. Rösten stannar aldrig, den skiftas från låt till låt, på spår 20 låter han som en skock gråterskor.

Han närmar sig strupsång på flera skivor, så även här, men nu drar liknelserna även till metal, när - något oväntat – aggressiva gitarriff dyker upp i bakgrunden på några låtar och sången pendlar mellan det mörkaste mörka och gälla rop. På "Vingt-trois" – skivans längsta låt, över 7 minuter – landar Ghèdalia Tazartès i ett sound som har nära till både primitiv metal och noise. Låten avslutas med röster, barn, och vuxna, jag vet inte vad de säger. Barnröster är vanligt förekommande på de tidiga skivorna.

De två sista låtarna är någonting helt annat. En bluesvisa, med munspel och gitarr, som, tror jag, är någon slags version av den katolska bönen "Ave Maria". Och sen, ännu mer "Ave Maria", men nu i en vinglande musikaltolkning. Jag går till You Tube, lyssnar på Pavarotti som sjunger "Ave Maria", vackert, men föredrar Tazartès något mer okonventionella och – mänskliga - variant.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Ghèdalia Tazartès låter som ingenting annat. Och Ante-Mortem är nästan en lika fascinerande resa som Une Eclipse Totale de Soleil eller Diasporas.

Fotnot: Alla ovan nämnda skivor går att köpa digitalt. Alga Marghen har släppt flera av dem på Cd, med bonusspår. Fakta om Ghèdalia Tazartès är hämtad från den enda intervju jag känner till, av Nick Cain, i Wire, september, 2008.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry