Gianluca Becuzzi / Fabio Orsi The Stones Know Everything

Gianluca Becuzzi / Fabio Orsi
The Stones Know Everything
Digitalis 039

Av: Magnus Nygren

Publicerad: mån, 2010-01-04 15:02

Det ambienta flödet tycks vara utan slut. Mörka, skrämmande elektroniskt ljudande rörelser slingrar sig fram längs långa stigar mot evigheten. Många musiker gör det bra, andra gör det för enkelt för sig. Risken är stor att det endast blir en återupprepning av det andra tidigare gjort. Idéerna räcker inte till för att skapa en egen röst, egna ljud, egna kompositioner – som lyssnare kan man i och för sig få en god stund under lyssning men efteråt blandar man ihop artisterna eftersom särdragen saknas. Med den mängd skivor som släpps i den ambienta genren inser man att moden är lika förekommande inom den experimentella musiken som på andra håll. Låt vara att detta specifika mode inte har kommersiella förtecken.

Hoppingivande är ändå att genren tycks vara på väg att utvecklas. På många håll tränger sig akustiska instrument in och ger musiken annorlunda färger, dessutom är rytmik och melodier alltmer förekommande (även om inte någon av dessa inslag är nödvändiga för förnyelse!). En större medvetenhet om betydelsen av ljudens kvalitet, hur de modelleras och hur de ställs mot varandra tycks också vara i antågande. Ett tecken på mognad när den ofrånkomliga backlashen gör sig gällande efter en tid av nyhetens behag. Med andra ord, tiden är förbi för förlåten för barnsjukdomar.

Dessvärre drabbas den italienska duon Gianluca Becuzzi och Fabio Orsi av en och annan barnsjukdom. Ibland svävar de mörka ljuden iväg i ingenstans utan att ge några bestående intryck. Men jag ser hellre dubbel-cd:n “The Stones Know Everything” ur det andra, mer positiva perspektivet. Med gamla keyboards, gitarrer och laptop tar de avstamp från en mörk dronedrypande grundstämning och ger sig ut på strövtåg med gitarrslingor i ibland smått psykedeliska landskap. Det är när de långsamma elektroniska ljuden utmanas mitt intresse vaknar till liv. Det är inga grova utmaningar det handlar om, en loopad keyboardfras (som i inledande ”Blue Drones for a Ballad, Part One”), fältinspelningar eller som i de flesta fall, gitarrspel med få toner. Men det ger näring och kraft för att få de ambienta inslagen att leva upp på ett sätt de inte riktigt förmår själva.

Men det är i den 20 minuter långa ”Lights from the Middle of Nowhere (Part One)” de lyckas bäst. Här frångår de den abstrakta formen och glider in i ett fascinerande bildskapande. Ofrånkomligt hör man hur demonerna konkurrerar med ljusets stråkar. En dörr slår sakta i vinden och i källarens mörkerrum lockar anade otäckheter, men också religiöst orgelspel, vackra pianomelodier och distade gitarrer som långsamt kvävs i elektroniskt färgade ljudmattor. Variationsrikt och noga genomarbetat blir det både bra och associationsrikt.

Även om det inte är någon tiopoängare är det roligt med musik som skapar så konkreta bilder, vanligtvis är ju bildskapandet betydligt mer abstrakt. Vad dessa båda herrar har gjort tidigare har jag ingen koll på, men jag får i alla fall lust att luska lite.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry