Gilbert Holmström New Quintet: Tiden Är Kort

Gilbert Holmström New Quintet
Tiden Är Kort
Moserobie CD085 (Plugged)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2013-09-03 12:32

Det finns olika sätt att gå. En och en, solitära irrfärder. Mot strömmen. Tillsammans, på rad, som i New Orleans. På "Desert Walk" tänker jag att GHNQ startar i en parad, med Gilbert Holmström i täten, lämnar Moserobiestudion i Orminge, går några varv i trädgården innan de via en flygande matta landar i Sahara och ger sig ut på små soloäventyr. Magnus Broo ställer sig på en sandtopp med trumpeten smattrande i vinden, Zetterberg tar fram stråken, Holgersson sitter kvar på mattan och lurar, Jonas Kullhammar tittar en stund på sin idol, nickar, tar fram en av sina saxofoner och blåser så att Gilbert Holmströms hatt flyger iväg till okänd ort.

Jag fabulerar så klart. Sitter och diggar, plockar fram Moserobies återutgivning av Gilbert Holmströms 60-tals-album Utan Misstankar, men lyssnar inte på den, vill vara kvar i nuet, när Jonas Kullhammars gäng spelar med en av Sveriges bästa jazzsaxofonister, född 1937, årsbarn med både Bernt Rosengren och Börje Fredriksson. De åtta låtarna är komponerade av Gilbert Holmström utom titelspåret som hämtats från den gamla kristna sångsamlingen Sions Sånger.

Glöm New Orleans-snacket innan. Ingen dixieland utan jazz med botten i 50- och 60-talet, fritt ibland, utan att närma sig den hårda, spirituella kärnan på Mount Everest Trios Waves from Albert Ayler, den svenska freeformpärlan – med Holmström i centrum - som likt Utan Misstankar länge endast var en fotnot i jazzhistorieskrivningen. Tiden må vara kort, men det är jazz som förlänger dagen, och fångar in både lustfyllt stök - "Dog Fight" - och en ballad, "Stars Fading Blue", där Gilbert Holmströms tenorsaxofonspel tar kommandot i en öm nattpromenad. Även "Osaka" har ett lugnt grundtempo, reflekterande, sökande.

Bra låtar överlag, fint samspel, Kullhammar och Broo fyller i och kompletterar huvudpersonens kärnfulla gester med saxofonen. Basen och trummorna växlar i stil, skönt groove i första halvan av "Indian Chant". Glöm även det där om Sahara. De flög vidare till savannen. Kolla på omslaget. Det är sant.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry