Gilbert Holmström Quartet The Mandelbrot Set

Gilbert Holmström Quartet
The Mandelbrot Set
Eld Records ER15

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2010-01-19 02:35

Jag var en ganska slapp skolelev. Ansträngde mig inte mycket i onödan. Fick hyfsade betyg, men var mer intresserad av musik och fotboll. Jag fick till och med en etta i betyg i siffrornas lära en termin på gymnasiet. Först långt senare har jag förstått att matematik kan vara mystiskt och vackert. En färd in i det okända.

Gilbert Holmström Quartet har döpt skivan efter matematikern Benoit B. Mandelbrots fraktal, ett komplext mönster där myriader av möjligheter existerar i en övergångszon mellan ordning och kaos. En term som går att applicera på Gilbert Holmströms musik, det är fritt, men med strukturer, låtarna liksom cirklar runt tydliga punkter, men kan när som helst virvla runt, söka sig mot någonting annat.

Med undantag av basisten Sven Hessle är det samma band man kan höra på Cd-skivan ”Live in Sweden 1967” (Gilmont). Hessle medverkar i och för sig på ett hörn, han har skrivit texten i Cd-häftet, och en av låtarna, ”Grå Lagerrock”, är dedikerad till honom. Ny basist, Kjell Jansson, som har spelat med Holmström länge, till exempel på Mount Everest Trios ”Waves of Albert Ayler” från 1975. Övriga medlemmar i GHQ: Pider Åvall (trombon) och Anders Söderling (trummor).

Jag intervjuade Gilbert Holmström nyligen och då sa han bland annat att han ska vara bäst när han är 70 år. Och när den inledande ”Blues for NYCF (New York Contemporary Five)” rasar fram med snabba svängar och kraftfullt och omtumlande spel av Holmström och Åvall är det glasklart att det knappast är någon halvhjärtad comebackplatta. Låtarna skrevs under andra halvan av sextiotalet - ”Som Vindar” och ”Chicken Stew” finns på skiva från den tiden - men det är ingen nostalgisk tillbakablick, det känns vitalt och friskt som stormbyarna som svept in över Västkusten de senaste veckorna.

Den idag 70-åriga jazzveteranen är i fin form rakt igenom hela skivan, spelar med pondus och kontroll, finner otaliga variationer med tenorsaxofonen, kan vräka på i de amerikanska läromästarnas efterföljd, men även ta underbart melodiska steg och tassa fram med nyfiken blick. Låtarna är rika, samtidigt täta och öppna, inbjudande utan att stryka medhårs. Åvall har sysslat mycket med tradjazz, det kan man ana då och då, och tycks trivas ypperligt i det här sammanhanget. Trombon borde över huvud taget användas ännu mer i friare jazz. Det kompletterar de mindre blåsinstrumenten med såväl djurliknande läten som helt andra ljud.

Rytmsektionen är med i det pågående samtalet, bryter fram ett par gånger, som när Jansson hamnar i centrum i mitten av ”Chicken Stew” och på det långa introt på ”Charles Not Charlie”, icke oväntat tillägnad Charles Mingus. En annan gigant, Don Cherry, hyllas på avslutande ”À La Don”, som startar mjukt och glatt rytmiskt för att öka i tempo och bölja fram och tillbaka, likt, ja, kanske inte vindar, men vågor.

Gilbert Holmström betraktar jazzen som en ständigt pågående forskningsresa. Må det bli ett par skivor till, nya utmaningar att dyka ner i.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry