Gintas K / Mathias Delplanque / Stephan Mathieu

Gintas K
Slow
Baskaru KARU:22
Mathias Delplanque
Chutes
Baskaru KARU:23
Stephan Mathieu
Un Coeur Simple
Baskaru KARU:24

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: tis, 2013-02-19 20:32

Det franska bolaget Baskaru har precis släppt tre påsar med riktig hörlursgodis. Jag blir aldrig klok på om det är ljudkonst eller elektroakustisk musik eller någon annan etikett som bör användas – men som vanligt är det väl meningslöst att prata genrebeteckningar. Jag drar mig också lite för att komma med värderingar. Det går inte så bra att prata i termer om ”bra” eller ”dåligt”, bättre kanske med ”spännande” eller ”inte så spännande”. Det intressanta blir i min värld att undersöka om musiken lever upp till sina ambitioner, om den når fram till mig och vad som händer med mig när jag lyssnar. Även, helt krasst, om musiken lyckas behålla min uppmärksamhet, om den får mig att vilja återkomma och lyssna fler gånger. Inte ens dessa frågor går det alltid att få raka svar på.

Så tänker jag när jag närmar mig dessa tre album. Sinsemellan skiljer de sig åt på många sätt, det är ju bevars tre olika artister. Men de har också flera gemensamma nämnare och det är naturligtvis ingen slump att de släpps på samma bolag. Bakom namnet Gintas K döljer sig litauern Gintas Kraptavicius. På Slow arbetar han med mikroljud, små digitala glitchar och strimmor, ensamma knäppande gitarrsträngar; det är verkligen musikens allra minsta beståndsdelar som sätts under lupp. Ibland låter det som ett mekaniskt regn på ett plåttak eller kanske som en slumpartat droppande vattenkran. Ibland påminner det mer om surrande, svärmande trollsländor eller kanske om arga bin i en glasburk. Jag gillar den rena ljudbilden, det är ofta högst två eller tre ljud i taget som tvinnas ihop, man hör detaljerna och tänker sällan att det känns grötigt. Ett par spår bråkar och brusar mer än de andra men i övrigt är det lugnt och koncentrerat. Slow förflyttar inga berg men bygger snabbt upp en fin och stämningsfull känsla av digital melankoli.

Liksom Gintas K har fransmannen Mathias Delplanque lång erfarenhet av elektroniskt experimenterande bakom sig. Delplanque har utvecklat sin egen skräddarsydda arbetsstation – med laptop, effekter, kontaktmikrofoner, metallbitar osv – som gör att han både kan improvisera och kontrollera i sitt skapande. På Chutes saknas pålägg, allt är skapat utifrån ett livesammanhang. Apropå mina inledande funderingar om genrer: jag läste en intervju med Delplanque där han berättade att han gärna undviker att kalla sin musik ”elektroakustisk”, hellre benämner han den ”improviserad elektronisk musik”. Fair enough. Chutes rasslar igång och sätter genast stilen på plats; en rörlig, mångfacetterad ljudbild med små nyanser och skiftningar som pendlar mellan kanalerna. Ibland med fräsande elgitarr som tagg. De mer fria kompositionerna är förvisso levande men också en smula abstrakta – det känns som att jag skulle uppskatta dem mer just i en livesituation. Bäst tycker jag det fungerar i de spår som har en puls eller drone i botten och som smyckar med en ack så simpel melodislinga. Då vaggas jag in i det kyliga, lätt industriella landskapet.

Den mest namnkunnige i trion är nog Stephan Mathieu. Musiken på hans Un Coeur Simple har komponerats i samband med en teateruppsättning av Gustave Flauberts novell Un Coeur Simple (Ett enkelt hjärta). Jämfört med de andra två albumen är detta avgjort mer droneinriktat. Långsamt och tålmodigt väller de fem första spåren fram, som gråsvarta kolosser. Mathieu blandar nya och gamla instrument, på omslaget nämns till exempel Colombia Phonoharp, viole de gambe, ARP 2600 och dator. Det sjätte spåret, ”Devenir sourd”, sticker ut från mängden. Här hörs gamla körinspelningar från 20- och 30-talet, antagligen från gamla 78-varvare. En märklig, nästan spöklik stämning skapas. Ekon från en tid som ingen längre minns. Även ”Félicité” stannar förtjänstfullt upp med sina dröjande plock på strängar. Avslutande ”Trace” är en fluktuerande drone som pågår i femton minuter. Här får Mathieu mer tid på sig att utveckla, det händer lite mer, spåret tänjs och böjs, lååångsamt såklart, och byter skepnad. Liksom de andra två skivorna har absolut Un Coeur Simple sina förtjänster. Men med den här typen av musik gäller det ju också att hitta rätt tillfälle, rätt sinnesläge, för att lyssningen ska bli så optimal som möjligt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry