Glenn Branca Indeterminate Activity of Resultant Masses

Glenn Branca
Indeterminate Activity of Resultant Masses
Atavistic ALP46CD (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: fre, 2010-01-08 01:34

Intressant och ovanligt upplägg för en skiva. Två kompositioner av Glenn Branca – ”Indeterminate Activity of Resultant Masses (Music for Ten Guitars and Drums)” och ”Harmonic Series Chords (Music for Orchestra)” - kretsar kring en omtalad intervju med John Cage där han hävdar att Brancas musik är fascistisk, ett soundtrack till jordens undergång. Uttalandet skadade New York-kompositören djupt. Även om John Cage senare menade att han hade överreagerat gjorde han aldrig någon officiell ursäkt. I cd-häftet kan man dels läsa en Cagebeundrares åsikt i ämnet och en kommentar av Branca från 1997.

Bakgrunden är följande: den 7 juli 1982 spelar Glenn Branca plus ensemble ”Indeterminate Activity of Resultant Masses” under New Music America Festival i Chicago. Dagen därpå intervjuas Cage, som varit på konserten, av Wim Mertons, där Cage framför åsikterna om Brancas musik. Intervjun släpps 1982 på det belgiska skivbolaget Crepuscule Records och Cage/Branca-fejden lever vidare.

Intervjun visar en inte helt fläckfri bild av John Cage. Han verkar vid ett par tillfällen retfullt nöjd med sina formuleringar och fnissar som det vore spetsiga skämt vid en middagsbjudning. Samtidigt som det är märkligt att han tar ett sådant ord som fascism i sin mun för att beskriva en yngre kollegas musik är det inte förvånande att han känner sig främmande inför Brancas massiva musikbyggen. Cage säger att det inte finns någon frisk luft i musiken, han uppfattar den som hierarkisk, tycker att den enbart innehåller negativ energi, anser att det är för lite anarki, och säger att han högst ogillar musiktraditionen efter Wagner som i hög grad baseras på klimax. I slutet av intervjun pratar han om zenbuddhism. Att varje dag är en vacker dag.

Mer än någonting annat visar Cages åsikter att man kan tolka musik och konst på olika sätt. Även om jag absolut inte håller med Cage och tycker att han missbrukar sin position som avantgardeguru så är det intressant att han tar in musiken i samhällskroppen, läser in historien, mänskligheten, sina zenpräglade åsikter, i Brancas musik. Kanske borde vi i högre utsträckning sätta in musiken i en större kontext. Vilka filosofiska tankegångar gömmer sig i musiken? Eller, snarare, vad kan jag som lyssnare/betraktare få ut av musik/konst, när tankarna spinner vidare, fortplantas. Vilka signaler finns långt inne i ett verk? Vad säger våra tentakler?

”Indeterminate Activity of Resultant Masses” (inspelning från 1981) får mig inte att tänka på ett fascistiskt samhälle. Trummorna i den halvtimmelånga kompositionen ger dock bitvis vissa marschvibrationer och det hade varit ännu bättre med enbart gitarrer. Trummorna tillför en rytm, en puls, men musikaliskt är det tämligen ointressant. Det här är precis innan Branca började skriva symfonier och att stycket ges ut är en stor skivhändelse. Sonic Youth-fantaster bör glädjas, både Thurston Moore och Lee Ranaldo finns med i ensemblen och Brancas musik från den här tiden är en viktig nyckel till Sonic Youths sound. Och det är fascinerande musik, en ocean av elgitarrer som skapar en disharmonisk och rik klangvärld, Branca var - tillsammans med Rhys Chatham - föregångare när det gäller att förena modernistisk konstmusik med estetik från experimentell rock. Längden är enbart positiv, effekten blir större, det är ett spännande möte mellan kaos och struktur. Ibland låter det som en kakofoni av kyrkklockor. Ett soundtrack till jordens undergång? Ja, kanske, men jag upplever det snarare som ett reningsbad än negativ energi som föder våld och aggressivitet. Och det finns partier när katedralen öppnar dörren och släpper in ljus.

”Harmonic Series Chords (Music for Orchestra)” – tidigare outgiven musik från 1989 - frammanar ett annat känslospektra. Elgitarrerna är kvar på rockklubbarna. The New York Chamber Sinfonia i 7 minuter och 15 sekunder. Det är pampigt, men helt utan kaos, inga trubbiga spikar, ödesmättat, mer i en traditionell klassisk tradition, som borde tilltala såväl vänner av Gustav Mahler som Harold Budd. Inte lika spännande och associationsfyllt. Men vackert. Mer minimalism än maximalism.

(Publicerad 2007)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry