Godspeed You! Black Emperor: Allelujah! Don’t Bend! Ascend!

Godspeed You! Black Emperor
Allelujah! Don’t Bend! Ascend!
Constellation, cst081

Av: Sven Rånlund

Publicerad: ons, 2012-12-12 00:11

Godspeed You! Black Emperors debutalbum F# A# ∞ från 1997 kom som en domedagspredikan mitt i en relativt uppåt våg av instrumental postrock. Inte bara var musiken långsammare, mörkare och tyngre än mycket annat, den kanadensiska niopersonsgruppen framstod också som ett sällsynt kompromisslöst kollektiv.

Politiskt var de tydligt kritiska men de var också medie- och bolagsfientliga med ett strängt narrativ. Tidigt stod det klart att gruppen var redo att betala priset för ett liv i skuggan. De höjde sin princip till budord: Ingen sångare, ingen frontfigur, inga intervjuer, inga pressfoton. På festivalspelningen i Stockholm en eftermiddag 1999 var det – om jag minns rätt – inte mer än ett 50-tal i publiken när de började, och med sin obefintliga publikkontakt och rätt häftiga volym kan det mycket väl ha troppat av lika många som det tillkom. Ändå – eller, naturligtvis – blev de kult och rätt poppis i många skilda läger.

Tio år har gått sedan förra skivan och nu är GYBE tillbaka. Musikaliskt låter det som förr, stort och massivt malande, långa drones och elgitarrer som piskar upp crescendon. Att musiken i stort inte utvecklats och förnyats på det här decenniet vore inte så problematiskt om inte GYBE själv gjort sådant nummer av sitt revolutionära koncept, att musiken vill så mycket mer politiskt än bara fungera som konsumtion och lyssnande njutning.

Framför allt debutplattan var en sådan portal. Man trädde in i musiken och in i en ljudatmosfär med inspelade röster från gränder och predikostolar. Jag har ofta tänkt på F# A# ∞ som ett musikaliskt syskon till Mike Leighs film Naken, en varnande röst, desperat och sårbar, som vore den själva offret för allas våra synder och förnekelser.

Redan skivans titel Allelujah! Don’t Bend! Ascend! ropar efter omvändelse: vakna då, för helvete! Två storslagna spår på 20 minuter, två kortare drånare på sex minuter. Öppningslåten heter ”Mladic”, bara en accent ifrån den serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladićs namn. ”Their Helicopters Sing” manar fram krigsbilder, ”We Drift Like Worried Fire” låter nervöst som tidsandan själv. Musiken rör sig mellan ebb och flod, stråkar bryts mot bombastiska trummor, gitarrexplosioner väver vädjande väggar.

Men trots ett rikt sound med dubblerade trummor och celli har GYBE alltid varit ett i grunden melodiskt rockband. Slingor, fraser, här ibland nästan med folkmusikaliska rötter, säckpipor, mörka vaggvisor. Jag kan sakna de inspelade rösterna från tidigare som gett en ytterligare dimension till musiken. En sampling finns med på första spåret ”Mladic”, kanske från en nyhetsrapportering, med en slavisk fiolslinga som hänger på, men mer blir det inte. Som om GYBE inte riktigt vetat vad i samtiden de vill kommentera, eller om orden tagit slut. Kanske har det revolutionära konceptet kommit till vägs ände och bara den ordlösa musiken återstår.

Hur mycket GYBE-fantast jag än varit – det går inte att säga att Allelujah! Don’t Bend! Ascend! är en omvälvande platta. De färdas i gamla spår, längs bekanta linjer, mot beprövade höjder, ned i kända dalar. Och ändå, trots att den konceptuella ”modellen” kunde få vila, gör de fortfarande fantastisk, episk rockmusik. Jag gillar den som den är.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry