Gomila Park: Ununoctium

Gomila Park
Ununoctium
Raster Noton RN 118
Leslie Winer / CM von Hausswolff
Monotype Records (monoLP005)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: fre, 2015-11-13 07:54

CM von Hausswolff skär rakt igenom olika konstarter som om han vore en romantisk gränsöverskridare, men det märkliga med hans konstnärskap är också den suveräna känslan för att alltid med fingerspetsarna snudda vid något ovanligt, oväntat. Låt oss kalla det den sköraste visuella eller hörbara lyrik, som ändå får marken att vibrera. Och då talar jag om inre jordbävningar.
De yttre jordbävningarna är han ju också bra på med ett förflutet i en ruffig göteborgsk ljudbild, som var och är ungefär som att ha metallfilspån närmast huden.
Litet av det senare skapar han tillsammans med Martin Rössel under täcknamnet Gomila Park. En tung, svängig technorock. Men det är mer svärta än glans. Kort och gott hör jag ren och skär rock´n roll om vi ser till kärnverksamheten.
Den är inte oemotsäglig, men ändå kompromisslös.
Det är inget märkvärdigt med det, det är bara bra.

Det fingertoppsoväntade heter den här gången Leslie Winer – och resultatet av detta möte är bara ett måste vare sig vi talar om musik, ljud eller text.
Det hörs märkvärdigt och egentligen bortom alla kategorier och omdömen. Winer är bosatt i Paris numera, en före detta fotomodell (jag googlade: kanske inte bara en före detta trots åldern) som ägnar sig åt den där sortens språkflöde, som ju är så typisk för den amerikanska poesin, en musikalitet i grammatiken, som åsidosätter just grammatiken, som kramar orden på olika betydelser, skapar kollisioner och något som närmast liknar klangackord. I botten fanns väl en gång den frigörande surrealismen. Nu finns flödet. Ibland kan det bli väl ordrikt, men aldrig upphör det att fascinera. För all del, inte sällan blir det pretto och väl stora ord för ganska litet.
Så är det inte med Leslie Winer, som ändå hör till kretsen av närmast legendariska ikoner; den här sortens poeter och kulturskapare lever ofta på just mytologisering. Winer har själv låtit myten växa genom att inte på mycket länge ha gett ut skivor. Det skapar snackets och längtans sken, ett slags finare skvaller. Men det förutsätter ju att verket burit ett enda frö med grokraft.
Det handlar alltså om en blandning av sann magi och skapade förväntningar.

Hausswolff har tillsammans med Winer gjort fem stycken, två på ena sidan vinylen och tre på den andra, som hörs och känns som sviter. Närmare ett album eller diktsamlingens omedgörliga format än så här kommer man knappast på skiva. Strålande konstnärlig vilja, således!
Diktionen är mässande, strömmen av ord hypnotisk, jag ska inte här gå in på texterna närmare, men konstaterar bara hur de skär som en skalpell mellan jag-samhälle-förväntningar-myt-dröm, där det vardagliga vänds ut och in för att skapa en annan värld än den upplevda. Ordrikt och oavbrutet fascinerande. En röst som liknar en gammal cool-jazz-saxofon framfört med smekande läppar och modellerande tung.
Tungt i all sin svävande lätthet. Mycket tack vare Hausswolffs suveräna ljudsättning; lugn puls, flimrande dov strålglans, som en söklykta längs en okänd väg.
Hausswolff-Winer är en verklig kulturhändelse.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry