Gordon Mumma: Piano

Gordon Mumma
Music For Solo Piano 1960-2001
New World Records 80686
(electronica)

Av: Johan Redin

Publicerad: tis, 2009-09-22 01:12

Tillsammans med kompositörer som Robert Ashley och Alvin Lucier ställer sig Gordon Mumma i första ledet av amerikanska elektroniska nydanare. Det var också med Ashley som han lade grunden för Cooperative Studio For Electronic Music i slutet av femtiotalet och därmed var han en av de drivande krafterna bakom de nu legendariska ONCE-festivalerna som hölls under åren 1961-1966. Tillsammans med John Cage och David Tudor var han även under en längre tid musikalisk hovleverantör vid Merce Cunningham Dance Company i New York.

Det är med sina elektroniska kompositioner som Mumma har gjort sig ett namn och med sina ingenjörsmässiga kunskaper är han idag särskilt ihågkommen för den cutting edge-teknologi för live elektronik som han utvecklade under sextiotalet. Men i grunden är han pianist och bleckblåsare. I flera kända verk har han bl.a. använt valthorn i kombination med olika teknologier (lyssna t.ex. på den lysande ”Horn, a Coulisse From Antiquity in the Guise of an Object Trouvé” på UbuWeb), men pianokompositionerna är en mindre exponerad sida av konstnärskapet. För första gången finns nu äntligen merparten av dessa utgivna på en dubbel-cd på New World Records, framförda av belgaren Daan Vandewalle. Omfånget är minst sagt stort, kompositioner från 1960 fram till 2001. Att drygt fyrtio års tonsättande kan rymmas på bara två cd-skivor kan i och för sig tyckas litet, men tretton sviter på sammanlagt 74 spår är ändå rätt mastigt. Det är först med texthäftet i handen och blicken på displayen som man följer med i vändningarna.

Den som förväntar sig stormande avantgarde blir definitivt besviken, men den som söker skönheten i minimalismen, eller snarare i miniatyren, blir tillfredsställd. Här finns gott om en meditativ och poetisk koncentration som på ytan kan verka enhetlig och balanserad. Men detta är vid en första lyssning. Dynamiken och fraseringarna, de tonala poetiska råvarorna så att säga, erinrar ofrånkomligt om Satie. Det tror jag är den första tanke som de flesta tänker när de lyssnar på dessa skivor. Men den säregna rytmiken, förskjutna repetitioner som blir till en slags musikalisk veckbildning, påminner närmast om Bartóks sena och egenartade pianoverk ”Mikrokosmos”. Mummas korta stycken (de flesta är under två minuter) bär på massor av inre skillnader och oregelbundenheter. Precis som i naturen där, om man nu tittar riktigt nära, något som framstår som symmetriskt och välordnat i själva verket består av ett myller av komplexa beståndsdelar. Skruvar man sedan mikroskopet ytterligare ett steg så ser man återigen ordningen i oordningen, mönstret i komplexiteten.

När jag hör Mummas miniatyrer, hans små singulära klaverkristaller, tänker jag just på hur ordning och oordning är något som egentligen förhåller sig till det egna perspektivet, i det här fallet den lyssnande positionen. Vandewalles tolkningar låter verkligen ackorden tala, de klingar ut med nästan provocerande långa pauser. På så sätt låter han även tystnaden klinga ut. Detta resulterar i att tonernas inre ordning, kompositionen, löses upp i sömmarna och tycks stundtals flyta fritt. Det är svårt att beskriva detta utan att själv vara pianist. Men på något sätt påminner de om Mondrians målningar, där t.ex. New Yorks folkmyller kan abstraheras så till den grad att den i en ”Broadway Boogie-Woogie” blir till linjer och punkter i ett makroskopiskt perspektiv. Pianokompositionerna är en sida av Mumma som jag alls inte känt till tidigare, en inspirerande överraskning och musik som jag kommer bära med mig länge.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry