Grizzly Bear: Veckatimest

Grizzly Bear
Veckatemist
Warp 182 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2009-09-23 00:40

Undrar hur tankegångarna har snurrat i Edward Drostes huvud de senaste månaderna. Grizzly Bear startade som Drostes lo-fi-soloprojekt, utvecklades till ett band och förra plattan ”Yellow House” - som också släpptes på Warp – fick en hel del uppmärksamhet. Men även om de båda tidigare skivorna har varit rätt bra hade väl ingen kunnat ana den extrema hypen som växt fram i och med att ”Veckatimest” läckt ut på internet. Hur tänker man i en sådan situation? Sitter och myser? Får skrämselhicka? Antagligen både och och tar allt hallaballo med en nypa salt och låter musiken tala för sig själv.

Jag försöker skaka bort förhandspratet och vandrar in i skivan. Varenda sekund känns noga genomtänkt, allt är välgjort och välproducerat, tryfferat med massor av detaljer som glider ut och in i låtarna. Den ”postklassiska” fixstjärnan Nico Muhly har arrangerat stråkarna (spelade av Acme String Quartet), de har hyrt in en ungdomskör från Brooklyn, utvecklat stämsången och lägger sig nära en sensextiotalistisk kammarpopestetik. Jag tycker mig även höra små ekon av David Byrne, Beatles, Radiohead, Animal Collective, Beach Boys, överplåstrade rötter i postrock och shoegazing, men allra mest påminner det om Grizzly Bear-medlemmen Daniel Rossens andra band Department of Eagles som på sitt fjolårsalbum ”In Ear Park” uppdaterade softrock och Van Dyke Parks Kaliforniendrömmar.

Ooops. Onödigt mycket namedropping. För Grizzly Bear har ett eget sound, de pusslar ihop alla influenser till en - oftast – smakfull mix. Jag tycker om hur flera låtar aldrig brister ut i en eufori som skulle passa dem illa, utan leker med melodier och arrangemang som flyger förbi som små moln man inte kan sluta att titta på. Det är musik som mår bra av många lyssningar, med nya saker att upptäcka. Stämsången är perfekt, och det är lätt att njuta av till exempel delikata poplåtar som ”All We Ask” och ”Cheerleaders”, a cappella-introt på ”Dory”, den läckert svajande ”Ready Able”, och den avslutande, vackra ”Foregrund” önskar säkert både Thom Yorke och Rufus Wainwright att de hade snickrat ihop.

Å andra sidan är delar av skivan överproducerad. Det blir för snyggt, för snällt, låtarna går vilse i finliret och missar målet. Det hugger sällan till. Vilket är lite trist eftersom jag har längtat efter en popskiva jag kan sluka med hull och hår. Möjligen kommer den om någon vecka när Grizzly Bears Brooklynkompis Dave Longstreth (The Dirty Projectors) släpper sitt nya, förhandshyllade album. Men, som sagt, visst är det en bra skiva. Perfekt att ta med sig i picknickkorgen i sommar.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry