Grizzly Bear Yellow House

Grizzly Bear
Yellow House
Warp CD147 (Border)

Av: Ulrika Revenäs Strollo

Publicerad: tis, 2009-11-24 11:14

Grizzly Bear fortsätter producera lågmäld, stämningsmättad, drömsk folkpop med känsla för vackra melodier och skön stämsång. Men ljudlandskapet känns klarare, fylligare, med mindre lo-fi-känsla än i “Horn of Plenty” (Rumraket, 2005).

Nya albumet “Yellow House” är rikare orkestrerat, storslagnare i sitt anslag och mindre indiepopbaserat. Här finns en större variationsrikedom och ett stort mått av improvisation. Varje låt är uppemot 5-8 minuter lång och det är ofta svårt att avgöra var den ena låten börjar och nästa slutar; de går in och över i varandra nästan obemärkt ibland och innehåller längre eller kortare helt instrumentala partier. I grunden är det akustiska soundet kvar men banjon har i några fall fått ersätta gitarren; de elektroniska ljuden är nedtonade och ligger nu som ett vagt surrande/blippande i bakgrunden. Istället är instrumenteringen mer mångfacetterad: xylofon, klockspel, harpa, piano, klarinett, flöjt, saxofon, stråkar.

Om förra albumet hade mer med Nick Drake, Joy Division-monotoni, Velvet Underground-vibbar och uppdaterad indiepop med elektroniska inslag att göra så genomsyras ”Yellow House” av experimentell folk-psykedelika. Jämförelsen med Animal Collective har gjorts tidigare men denna gång känns den i allra högsta grad befogad (även om den experimentella folkpop-ådran funnits där hela tiden). Likheterna med Mercury Revs fantastiska album “Deserter´s Song” (1998) går inte heller att ignorera, de storslagna gesterna, det romantiska, pretentiösa anslaget.

Men om jag till en början hade svårare att få grepp om låtarna på “Yellow House” - allt tycktes bara flyta iväg, vara alltför vagt och drömskt till sin karaktär - i jämförelse med “Horn of Plenty” som jag omedelbart tog till mitt hjärta, desto mer växer de nu för var gång jag lyssnar. En intrikat sammanflätad ljudvärld har öppnat sig, fylld av överraskande kompositioner och poetiskt förtätade ögonblick. Men framförallt: upptäckten av ett knippe glimrande, starka poplåtar, från början något undanskymda, otydliga men efterhand allt starkare till sin karaktär. Jag är därför övertygad om att “Yellow House” kommer att ge återklang långt framöver, och att fler och fler kommer upptäcka/inse/förstå det här albumets storhet!

(Publicerad 2006)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry