Grutronic and Evan Parker Together in Zero Space

Grutronic and Evan Parker
Together in Zero Space
Psi 11.09

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2011-11-15 01:49

Together in Zero Space är två långa improvisationer från den brittiska kvartetten Grutronic och saxofonisten Evan Parker. Ett lyckat möte där elektroakustiska grepp möter akustisk klang från sopransaxofon. Musiken är dessutom framförd på ett sätt som direkt härstammar från teorier av den brittiske slagverkaren, komponisten, improvisatören med mera John Stevens. Det handlar om att lyssna på varandra, till och med gå så långt att var och en av deltagarna låter medspelarna stå i centrum. Så att säga tvinga sig själv till ödmjukhet.

Man skulle kunna tro att musiken därmed blir väldigt tillbakahållen och tyst. Men nej, trycket är stundtals tungt och densiteten stor. Det handlar mestadels om att lyssna på varandra, skapa en gemensam musik. Grutronics Richard Scott kallar det molekylär improvisation i en essä som följer med omslaget: ”Functioning as molecules we are free to create aggregates with other molecules. The movements of these aggregates, while directed by no one in particular, come to form the waves, vectors, and trajectories, which describes exactly the convergences, densities and dissipations that are organic constituents of musical form.”

Ifrågasättandet av den musikaliska formen påminner faktiskt om det den svenska kvartetten The Schematics gör. Inte heller där finns någon linjär utveckling eller form i traditionell mening. Därmed inte sagt att The Schematics eller Grutronic är formlösa. Tvärtom är formen den ganska tydlig, men föränderlig och skapad i nuet utan melodier, harmonier, rytmer eller personer i centrum.

Jag gillar mycket att lyssna på Grutronic. De skitar ner de elektroakustiska klangerna och skapar ett starkt spänningsfält i musiken. Bland elektroniskt bubbel och sprak, frustande och skjuvande sticker Parkers sopransax fram sin klang med allt från fågelsång till fult skavande. Allt är hörbart om än tätheten växlar. Vad som gör det extra intressant är hur Stephen Grew tillför keyboard som ofrånkomligen placerar sig intill Miles Davis funkjazz åren runt 1970. Men det finns också en dragning åt en progressiv rockmusik, speciellt i slutet av den andra improvisationen ”Mesomerism in Rhythm”. Samtidigt är övrig instrumentering elektroakustisk med fantasisfull benämningar som wigi, buchla lightning, blippoo box av Richard Scott, transduction av Nicholas Grew och drosscillator av David Ross.

Men i allt sitt musikaliska ”klotter” (från ”scribbling”, en teknik John Stevens utvecklade) finns en stark följsamhet bland gruppmedlemmarna. Ska dock inte jämställas med undflyende. Även om ingen står i vägen för någon annan, betyder det inte att de spar på intensiteten. Häri ligger en utmaning Grutronic och Evan Parker lyckas att möta.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry