Günther Schickert / Pharoah Chromium OXTLR

Günther Schickert / Pharoah Chromium
OXTLR
Grautag 008

Av: Magnus Nygren

Publicerad: sön, 2014-12-21 14:31

Det Berlinbaserade bolaget Grautag fortsätter att gräva i musikens mörka segment där de lyfter fram kreativa samarbeten på flera plan. Inom musiken med möten mellan musiker, genrer och förhållningssätt. Men också i ett samspel mellan musik och omslag där Nicolas Moulins fantastiska konvolut gör sig oerhört bra i det större vinylformatet.

OXTLR sker ett fruktbart möte mellan 1970-talets mästare i den loopade gitarr-grenen, Günther Schickert, och den tysk-palestinske Ghazi Barakat, Pharoah Chromium. De har presterat en mestadels spännade trippel-lp med en låt per sida, där de dessutom fått hjälp av Ravi Shardja, som har mixat och producerat de två sista låtarna. Och om de målar med de stora penseldragen som duo, blir låtarna något mer föränderliga när Shardja är inblandad.

Till en början är det fantastisk musik. Det är kosmiskt, planeter i rörelse i tomma rymder. Klanger fyllda med intressanta innehåll och små vridningar åt det psykedeliska. Det är storslaget, klanger i flera lager. Gitarrerna finns säkerligen där bland de långa klangerna i inledande ”Bamiyan”, men inte i någon konventionell form. De österländskt färgade dronerna från historiska blåsinstrument får större inflytande. Men det är samtidigt en sofistikerad brygd, de enskilda ljuden får ge vika för den allomfattande transen.

Mystiken är mer laddad på ”Campfire”. Ekon av klanger studsar i mörkret. Musiken blir mer rumslig. Den psykedeliska känslan växer i samma hastighet som de ekoklädda krautgitarrerna gör inträde. Och alltmer befinner vi oss på Schickerts mark, än mer på följande ”A6”. Men hur mycket jag än gillar Schickert går dock något av denna skivas styrka förlorad när hans ekotyngda, cirkulära gitarrarpeggion får alltför stor plats. För då blir naturligtvis Pharoah Chromiums insats mindre hörbar. Det är synd, jag hade gärna sett att de än mer utvecklade spänningen mellan Schickerts märkliga psykedelia-kraut och dronerna från Pharoah Chromiums blåsinstrument som framgångsrikt blandar västerländsk industrirock med en klangvärld från mellan- och fjärran östern. Inte minst med tanke på att de mjuka gitarrmolnen i ”Katharsis” i sin gryningsliknande rening även sopar undan spänningen. Och dessvärre är det väl här som det låter mest som Schickert solo.

Framtoningen blir delvis annorlunda på de två låtar som Ravi Shardja medverkar på. Eller snarare handlar det om formen. Bland de långa linjerna tar rytmiska mönster plats, i sitt innandöme byggs låtarna om, det blir aldrig fragmentariskt men musikaliska brott ger nya riktningar. Hjärtslag pulserar, långa mörka blåsklanger dras fram, ekogitarrens upprepade klanger blir mer distinkta. Det är bra, men lite av den kosmiska känslan försvinner.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry