Gui Boratto: Take my breath away

Gui Boratto
Take My Breath Away
Kompakt KOMCD70

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tis, 2009-09-29 09:32

Minimalistisk techno beskylls ibland för att vara färglös. Jovars, i den raka 4-takten har säkert många bleka idéer krympt till ungefär en avmätt nickning. Medskyldig till technons anemiska stil på 2000-talet är utan tvivel Kölnbolaget Kompakt som i hög takt spridit innovativ minimalistisk musik av etablerade artister men också släppt fram en god del nya talanger. Som Gui Boratto.

Boratto är från Brasilien och debuterade på Kompakt 2007 med ”Chromophopbia”, inte helt ärligt namn på det album som hör till bolagets mest livfulla släpp. Baskaggen tuffar på i 4-takt som på räls, men istället för boofta-techno med luddfilter lägger Boretto till seriösa melodier. Och mer än så – det är sentimentala melodier, uppumpade med pophookar, rockriff och slingor för piano, gitarr och – hick – fagott!

Den nya skivan ”No Turning Back” börjar dock med liten palett. På ”Take My Breath Away” varieras i stort sett bara en enda ton under sju minuter; efterföljande ”Atomic Soda” drar ut hela tre toner under nio minuter. Enformigt? Inte.

I genresnävt perspektiv låter Gui Borattos musik som rena salsan. Hans version av techno är inte alls kall och sträng utan bekväm, säker, generös. Råkar man hastigt höra låtar som ”Colors” och ”Azura” kan tro att man hamnat i dataspel, melodierna är lekfullt klistriga. Boratto drar sig inte för att filtersvepa som i den soligaste Ibizadiscon, och han skäms inte för att åka rutschkana i housemusikens berg- och dalgångar eller styra upp ett knasterbeat med ett rockriff man kunde sälja jeans till.

Gui Borattos musik har ett fräckt drag, men utan själlös parodi. Istället besittar han den udda förmågan att faktiskt kunna och vilja uttrycka sig på olika musikaliska språk. Jag kan inte säga att hans melodier är unika – men aldrig har jag hört det känslosamma och sångbara lika starkt förankrat i läcker, steril technokostym.

”No Turning Back” kunde stå som motto för Gui Borattos musik. Som ett ”Don’t Look Back” i en annan tid, utan något att förlora på den inslagna vägen. På titellåten leds man under en dryg minut i Kompakts bekanta 4x4-mönster med rak synthsöm, så vrids långsamt filtret på – vart är musiken på väg, ska den kulminera i The Prodigy-extas eller festligt partydansgolv? Nähä, istället en välkammad elgitarr som krattar marken för några rara rader av en sångerska (Borattos fru Luciana Villanova) med strupen full av hygglig house.

Så missa inte Borattos oblygt rika, kontextuella technomusik. Som praliner man inte trodde man skulle gilla.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry