Guionnet, La Casa, Samartzis: Stray Shafts of Sunlight

Jean-Luc Guionnet, Philip Samartzis, Eric La Casa
Stray Shafts of Sunlight
Swarming 004

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-05-01 16:32

Triomusik i den lågmälda skaran av instrumentundersökare och elektroniska äventyrare i det lilla. Jean-Luc Guionnet hör till de mer eteriska saxofonisterna, och Philip Samartzis släpper aldrig någonting helt fullt genom sin laptop. Och så Eric La Casa. Liksom alla tre anges han använda mikrofon i inspelningarna av dessa konserter, som hölls mellan maj och juni 2007 i Tyskland, Italien och Frankrike. I en tid då cd-skivor gärna är färskvaror likt tidskrifter finns det anledning att förvånas över att det gått fem år sedan konserttillfällena.

Förklaringen ligger naturligtvis i att det är Eric La Casa som mixat. Då är det anledning att tänka efter en gång till. Och den som tror sig höra ett antal konsertklipp med trion i högoktanig form bedrar sig. Inte ges det någon vink om hur konserterna lät.

Då Eric La Casa mixar blir det något helt annat. En omkomponering. Antagligen var det meningen från början, vad vet jag. I alla fall har Samartzis spelat in alltsammans och sedan har La Casa under alla dessa år ägnat sig åt att klippa ner och mixa om. Det går inte ens att vara säker på om det är själva musiken enbart som är medtaget. Ibland bryter röster in på olika språk. Användes de under någon konsert, eller kom det från en konfrencier eller möjligen publiken. Ho vet? Samma med en massa andra ljud som sugits upp av de tre musikernas mikrofoner. Liksom rundgångar och annat skräp.

Det finns ingenting av Cage i detta, även om det nog är ljud som råkat surra runt under konserterna. För dessa tre herrar är litet skraja för tystnad, tomhet, paus. Estetiken är liksom en baksida av noise. Med mindre högljudda medel skapar också de smärtpunkter, ilande toner och klanger som skär hårt in i lyssnaren.
Det är triumfen här, hur det lågmälda klipps samman, tätas och får en ibland mycket påfrestande intensitet.

Till det bidrar La Casas typiska sätt att rytmisera klippen så att det stundtals närmast förvandlas till en abstrakt kaskad av slagverksliknande ljud. Detta verkar även lugnande, det är sekvenser att luta sig lugn mot. De behövs för att koppla av mellan trasslet av instrument och förvrängningar. Jag undrar vart Guionnets sax tagit vägen och börjar få ont i öronen av längtan efter ett ”riktigt” instrument eller i alla fall aningen av ett sådant. Hans vinande eller smackande ton. Ett lätt klaffsmatter. Så tar några minuters dansanta virvlar tag i mig och gör mig glömsk. Slutligen, som om La Casa läst mina tankar, närmar sig saxofontonen i fjärran som en mistlur.

Fast ibland låter det misstänkt normalt, jag tror på att trion kunde låta så här, bara för att strax kastas ner i en klyfta av mixningar.

Tre gör ett och en av dem gör ett fjärde således. För mig är detta en musik som lyfter mig över gängse vanor kring impro, och sannerligen rensar rören sedan de för länge sedan klibbat igen av fet fläskig musik. Det här är musik som är mer musik än musik. Det känns skönt som halstabletter vid snuva som åstadkommits av för många virus i omgivningen.

Egentligen är detta inte särskilt vackert, det är bortom det vackra, bortom det slipade, bara som en lång minnessekvens, där ingen längre kommer ihåg vad som gjordes mer än i bitar. Ett slags anteckningar, som ligger till grund för ett långsamt reparationsarbete, där reparatören La Casa lider av obotlig minnesförlust.
Här försöker han stava sig igenom ordet och begreppet m-u-s-i-k. Är det den sorlande publiken, störljud, instrument - ja, finns ren musik? Kanske, verkar han tänka och klipper in några svidande figurer från saxen, som skär hål i alla andra musikminnen, bara för att åter tona ut och försvinna i klangbilden av ett okänt rum. Är det någon som går där i bakgrunden? Vad hör jag? Reparationerna fortsätter i det eviga. Och när jag hört vill jag genast lyssna igen.

Eric La Casa ger mig en oemotståndlig tro på musik – alltså, musik på riktigt, inte det där pyntet och ytliga inövade gesterna. Den filosofiska frågan var och om den finns, den besvaras med en skärande skön och jävligt störig praktik. Det kan inte bli bättre. Det är som att läsa Wittgenstein som poesi.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry