Guy-Marc Hinant & Dominique Lohlé: Fuck You - Fucking Noise in China Now

Guy-Marc Hinant & Dominique Lohlé
Fuck You: Fucking Noise in China Now
Sub Rosa OME#13

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2012-05-02 11:51

Under två veckor reser Guy-Marc Hinant och Dominique Lohlé i Kina. Tanken är att de ska dokumentera kinesisk noise, som en politisk rörelse. Men de flesta musiker de träffar ställer inte upp på deras resonemang. Det är en film som präglas av missförstånd och förutfattade meningar. Antagligen också av rädsla. Filmen gjordes i april 2006, men släpps först nu på Dvd. Kanske har trycket mot subversiva rörelser i Kina lättats i dag jämfört med för fem år sedan, å andra sidan är fängslandet av konstnären Ai Weiwei högst aktuellt. Talar de yngre musikerna i filmen sanning när de säger att deras musik inte är politisk? Kanske. Kanske inte.

En röd tråd i Fuck You är Zbigniew Karkowski, den polska tonsättaren och noisemusikern som verkade i Göteborg under delar av 80-talet och rörde sig kring skivbolaget Radium 226.05. Han har bott mycket i Tokyo och varit involverad i den japanska noisescenen. Jag irriteras av Karkowski. Han har bestämda åsikter om allting, säger att västerländsk musik och kultur är död och ser sig själv som ett led i en sann och riktig, politisk, avantgardetradition. Han är tvärsäker på att de kinesiska, yngre, musikerna ljuger, han tror dem inte när de pratar om subjektiva drivkrafter som inte har med regimkritik att göra.

Zbigniew Karkowski är med i stora delar av filmen. Det är han som tar filmarna till ställen i Beijing och Shanghai där det är konserter och festivaler. Han hjälper dem att rigga utrustning, fixa ljud, blir intervjuad, och är även med och ställer frågor, på ett ganska provocerande sätt. Även om Karkowski bott i Japan och kan mycket om asiatisk kultur som så blir även han en del av missförståndet. Samtidigt blir jag nyfiken på denna självsäkra buffel, det är synd att inte Hinant & Lohlé försöker ta ner honom på jorden, och lirka ut andra tankar än den tröttsamma och man-har-hört-det-hundra-gånger-förut-kritiken mot västerländsk, institutionaliserad konst och musik.

Fuck You väcker intressanta frågor. Hur är det att verka som konstnär och musiker i Kina? Ett av banden i filmen, Torturing Nurse, blir småarga när det hela tiden pratas om politik, de snackar om punk, att det handlar om att göra vad man vill, och att deras musik och performance speglar samhället, men utan att i grunden vara kritik mot regimen. En festivalarrangör och musiker pratar i metaforer. Han pratar om mat. Om att noise är en del av hans vardagliga liv. Karkowski är blå i ansiktet.

Men det finns åtminstone en röst som bekräftar det politiska spåret. Det är åldermannen i sammanhanget, Sun Meng Jin, född i början av 60-talet, och som upplevde kulturrevolutionen, och där den västerländska kulturen (Beatles, Allen Ginsberg, Bob Dylan) har varit en viktig del i en revolt, för honom. Och han menar att den yngre generationen är präglade av väst, men att de inte alls ägnar sig åt politik eller revolt eller ser sig som ett avantgarde. Det är även Sun Meng Jin – i grunden poet – som gör det starkaste musikaliska intrycket, när han läser dikter till ett ganska lågmält noisebrus.

Fotnot: Sub Rosa gav ut 4-cd-boxen Anthology of Chinese Experimental Music 1992-2008 hösten 2009.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry