Guy/Gustafsson: Sinners

Barry Guy solo/duo with Mats Gustafsson
Sinners, Rather Than Saints
No Business NBLP6 (endast vinyl)

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2009-09-22 00:15

”In fifteen seconds the difference between composition and improvisation is that in composition you have all the time you want to decide what to say in fifteen seconds, while in improvisation you have fifteen seconds”. Citatet är Steve Lacys svar när han för Frederic Rzewski på 15 sekunder ska beskriva skillnaden mellan dessa sätt att göra musik. I all sin enkelhet är det drastiska svaret formidabelt. Samtidigt frågar jag mig om skillnaden enbart handlar om tid? Och i sin förlängning om olika personlighetstyper, den impulsive som improvisatör och den eftertänksamme som kompositör? Eftersom snabbhet i andra sammanhang kan vara liktydigt med slarv, är då en improvisation slarvigare än en komposition? Eller är det "otänkta" och direkta mer naturligt än det genomtänkta? Och blir resultatet så mycket bättre för att kompositören ägnar timmar, dagar, månader, år åt musikaliska detaljer och problem?

Än en gång föder den brittiske basisten/improvisatören/kompositören Barry Guy tankar om spörsmål som dessa hos mig. Hans musik löper så obehindrat från det ena till andra, och i slutändan har man ingen som helst aning om huruvida det är komponerat eller improviserat. Spelar det någon roll? Ja, det är klart att det gör, hur saker görs är väsentligt. ”Sinners, Rather than Saints” består av fem låtar, två bassololåtar komponerade av Guy och tre duolåtar komponerade av Guy och saxofonisten Mats Gustafsson. Samtidigt är de fyllda av improvisation. Vad består då det komponerade av? Ett grafiskt partitur? Är musiken trots allt noterad? Flera av styckena är uppdelade i satsliknande delar, är det förutbestämda stämningar som är vägledande? Annat? Se inte mina funderingar som kritik av musiken, snarare är det funderingar från den vetgirige och intresserade. En resonerande text på det i övrigt mycket fina lp-konvolutet hade faktiskt suttit helfint.

Det gemensamma i Barry Guys båda sololåtar är hans formidabla ton, alltid distinkt och koncentrerad. Med hans stora kunskap formar han tonen precis så som han vill, från metalliskt hård till djup, träig och rund. Med fingrar och diverse attiraljer kan han sedan variera anslagen, och därmed tonen konsistens, i all oändlighet. I ”Odyssey” håller han sig ifrån excesserna, det är ett oerhörd fint stycke där han mot slutet formar mjuka moln av basljud. ”Sleep Leaper” är däremot dramatik. Välmickat kommer friktionen mellan stråke och strängar fram i all sin tydlighet. Han bökar runt, drar fram olika ljudliga mönster. Det är svårt att beskriva vad som händer, men olika satser för in stycket i olika stämningslägen där den inledande dramatiken bedarrar något. Guy spelar helt fantastiskt bra och det pendlar spännande mellan det intellektuellt stimulerande och det känsloladdade.

Även duolåtarna är varierade. Frenesi samsas med förvånansvärt mjuka linjer . I ”Flisk the Thrapple” är de båda nere i hörnen och sniffar. Snabba attacker förbyts till korta böjda strofer. De hittar gemensamma lägen, undersöker nyfiket, går vidare. Omisskännliga Gustafsson-vrål fyller den laddade luften. På ”Can we Wheeple, Puggy?” bygger han sakta upp aggressiviteten. Medan Barry Guy är mångtonad och återhållen på samma gång skär Mats Gustafsson tonerna på tvären. En god kontrast till det mjuka, nästan mystiska slutet.

Kanske är det ändå ”Blad a Skelloch” som sätter störst avtryck. Efter några inledande explosioner, drar Mats Gustafsson i ångbåtsvisslan. Sedan följer en dramatisk färd genom lugna bakvatten och hårda forsar. Och som alla som varit i en fors vet, gäller det att vara steget före. Tar forsen över är det fara och färde. Här handlar det inte om att tämja, utan om att ge järnet. Och faktiskt betyder detta inte hårdför frijazz, istället är det förvånansvärt linjärt.

”Sinners, Rather than Saints” är ytterligare en mycket spännande skiva i det långa musikaliska samarbetet mellan Barry Guy och Mats Gustafsson. Den är inspelad i Vilnius i januari i år och utgiven på det litauiska bolaget No Business. Faktiskt är det också ett lysande exempel på när musik både handlar om impulsivitet och eftertanke.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry