Håkon Stene x2

Håkon Stene
Etude Begone Badum
Ahornfelder AH25
Håkon Stene
Bone Alphabet
Ahornfelder AH26

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: tors, 2013-12-19 10:56

Det är mycket jag finner sympatiskt med syskonskivorna Etude Begone Badum och Bone Alphabet. Till att börja med fokuserar båda albumen på samtida slagverksmusik som överskrider den traditionella föreställningen om dess repertoar – ”Black Horizon” av Marko Ciciliani är skrivet för två elgitarrer; Alvin Luciers klassiker ”Silver Street Car for the Orchestra” är ett solostycke för förstärkt triangel; i ”Ricefall” av Michael Pisaro låter tolkaren ris falla mot en yta. Vidare – det mest traditionella verket ur repertoarsynpunkt är Brian Ferneyhoughs ”Bone Alphabet” för en slagverkare, vilket emellertid även finns i en elektronisk bearbetning under titeln ”Wizard & OS” (upphovsmannen bär det putslustiga namnet Sir Duperman av någon anledning). I all väsentlighet skulle jag kalla det senare stycket en remix, och en onödig sådan. Samtidigt finns anledning att lyfta fram det hedervärda i att konsekvent arbeta med nya infallsvinklar.

Etude Begone Badum utgörs av Cicilianis, Luciers och Pisaros verk (spår 2, 4 och 6), men består därutöver i tre korta elektroniska studier komponerade av Lars Petter Hagen (spår 1, 3, 5). Skivan blir således ett litet tjusigt program, som både känns relevant och intressegivande. Så långt allt gott. Beträffande utförandet finner jag dock flera problem. Framförallt gäller det verken av Lucier och Pisaro. Närmare bestämt består mina tveksamheter i valet av inspelningsplats, en lott som har tillfallit Emanuel Vigelands museum i Oslo. Platsen imponerar och akustiken lär vara fantastisk. Det gäller förstås om man önskar ett fylligt och närmast oändligt eko. Beträffande Luciers stycke blir det väldiga ekot särskilt besvärligt, eftersom själva finessen till mycket går förlorad. Instruktionen till ”Silver Street Car for the Orchestra” (parafraserat ur ett grumligt minne (texten finns inte återgiven på skivan)) säger att instrumentalisten – triangelspelaren – spelar snabbt och regelbundet på triangeln, samtidigt som denne utforskar instrumentets akustiska möjligheter, genom att variera tempot, liksom skifta styrka och placering av slag och dämpning. Konsekvensen väcker förundran. Övertonerna förstärks i rummet och tränger in i pannloben, medan de till synes små variationerna expanderar väldigt under koncentrerad lyssning. I Stenes tolkning frossar det akustiskt överdådiga rummet i den silverfärgade krymplingens skenbart obetydliga ljudvärld och stöter ifrån sig sonora kaskader kors och tvärs. Lyssnaren forceras sålunda och verkets funktion reduceras till en obetydlig möbel.

Gällande ”Ricefall” av Pisaro består instrumentalistens uppgift i att tappa riskorn över en yta. Konsekvensen av den långa och speciella efterklangen i Tomba Emmanuelle (namnet på rummet) innebär att ett större antal riskorn ger ett jämntjockt, nyanslöst resultat (ett ljudkomplex jämförbart med vattenfall). Nog har Pisaros musik aldrig ljudit så intensivt tidigare. Har Stene äventyrat tolkningsmöjligheterna? Å ena sidan ja, å andra sidan är det möjligt att tolkningarna ligger inom ramen för instruktionerna/partituren. Mer intressant vore dock om Stene lät någon skriva ett stycke med platsen i åtanke.

Övriga stycken på de två skivorna är inspelade under andra omständigheter. Marko Cicilianis duogitarrstycke ”Black Horizon” har tillkommit i studiomiljö, utan någon påträngande rumsakustik. Kompositionen är mig dock likgiltigt. Stundtals blixtrar det till, men till merparten är upplevelsen tröttsam. Verket är på tok för långt. Det tjongar till och klingar ut i olika, svajande tonhöjder. Vissa klanggrepp återkommer, som för att skapa sammanhang, men utan att intressera.

Extra stryktorrt är ett programval på torktumlare, men även en lämplig beskrivning på de akustiska omständigheterna på inspelningen av Brian Ferneyhoughs ”Bone Alphabet”. Detta solostycke föreskriver just dämpade slagverk och Stene låter mala ner ännu en ytterlighet i den akustiskt spretiga myllan. Från en tvivelaktig metafor till ett mindre tvivelaktigt grepp, för när jag synar dessa syskonskivor framträder hela tiden ett alltmer fascinerande programval och tanke bakom produktionen. Presentationen och förutsättningarna imponerar, vilket åtföljs av en smärre besvikelse när jag lyssnar till den ljudande slutprodukten. ”Bone Alphabet” är emellertid, i viss mån, ett undantag i det avseendet, ty jag anser att Stene lyckas tråckla sig igenom det svårspelade stycket ganska väl. Dynamiskt känns det lite återhållsamt och jag har en annan skivinspelning i tankarna, där framförandet lyfter sig på ett helt annat sätt.

Jag lyssnar gärna till nya upptåg med Håkon Stene. Han har onekligen flera intressanta idéer och infallsvinklar, även om det inte riktigt räckte hela vägen fram.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry