Hamid Drake & Bindu Bindu

Hamid Drake & Bindu
Bindu
Rogue Art 0001 / Forsyte

Av: Magnus Nygren

Publicerad: mån, 2009-11-02 00:12

Trumslagaren Hamid Drakes skivkatalog växer så det knakar. Han har spelat med Fred Anderson, Peter Brötzmann, William Parker för att bara nämna några. Men denna skiva – inspelad i mars 2005 i Chicago av John McEntire från Tortoise – med gruppen Bindu tillhör enligt min mening en av höjdpunkterna. Hans spel går från väldigt känsligt till starkt pådrivande och han varierar mellan frame drum (fyra låtar), tablas (en låt) och trumset (tre låtar varav en solo). Med sig har han fyra blåsare, Daniel Carter, Ernest Dawkins, Sabir Mateen och Greg Ward på saxofoner och klarinetter.

Men först ut är den nära 14 minuter långa "Remembering Rituals", en underbar duo med Nicole Mitchell på flöjt. Med händer och lätta fingrar på frame drum får Drake fram avancerade polyrytmiska figurer som ger musiken djup, luftighet och en annan lyster än när han spelar trumset. Samtidigt låter det så enkelt och självklart. Tillslaget är mjukt och genom att variera slagytan varierar han ljudet av slaget, från djupt och runt till kort och torrt. Till det en flöjt som virvlar mjukt genom etniska landskap. Jag leds in i världar som inte står långt efter de som Don Cherry och Ed Blackwell ringade in på Mu-skivorna på BYG Actuel från 1969.

Självklart blir det något annat när han har blåsarna med sig, men även dessa låtar leder åt olika håll. På frijazziga "Bindu #2 for Baba Fred Anderson" svänger sig Drake fram med distinkt spel på trumset. Saxarna flätar in sig i vävar vars arrangerade mönster då och då krackeler genom kollektiva improvisationer. Stillsam och vördnadsfull är "A Prayer for the Bardo, for Baba Mechack Silas" med frame drum och klarinetter. Vackrast är nog "Meeting and Parting", en enkel tillbakalutad melodisk figur som kompas med tablas. Solon utstrålar värme och upprymdhet i en musik som är skönt odefinierbar.

Frånvaron av bas är ingen nackdel. Drakes trumspel lyfts fram och arrangerade saxofoner eller klarinetter, om än med stort utrymme finns för flödande solon, stadgar upp låtarna.

Att Hamid Drake är en ytterst kompetent trumslagare råder det inga tvivel om. Men jag kommer inte ifrån att jag ibland anser att det blir för mycket av det goda när han spelar trumset. Det oerhörda drivet, snärtigheten, rytmiken går då och då över i en, ja vad ska man kalla det, okänslighet! Samma intryck får jag på "Bindu #1 for Ed Blackwell" där Drake spelar trumset. Det intressanta är att jag inte får det på "Bindu #1 for Ed Blackwell, from Bindu to Ojas" där Drake bytt ut trumsetet mot frame drum. Här träder känsligheten åter in. Dessutom är saxarna på första versionen utbytta mot klarinetter, vilket passar den återkommande melodiska figuren bättre.

Men att Drake alltid skulle sakna känslighet när han spelar trumset menar jag verkligen inte. Det hörs inte minst Drakes avslutande sololåt "Do Khyentsee’s Journey, 139 years and more".

(Publicerad 2006)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry