Hammeriver

Hammeriver
s/t
Mikroton cd8

Av: Magnus Nygren

Publicerad: ons, 2010-12-15 23:29

2007 dog Alice Coltrane. Samma år återförenade harpisten med mera Clare Cooper konstellationen Hammeriver, en grupp hon startade i Australien 2003, och spelade in denna skiva. Denna gång i Berlin, men fortfarande med australiensarna Tony Buck (trummor), Clayton Thomas (bas) och Chris Abrahams (piano) (som nu alla tre finns i samma stad) samt de nya Berlinbaserade musikerna Werner Dafeldecker (bas), Christof Kurzmann (lloopp) och Tobias Delius (klarinett och tenorsaxofon). Alltså en form av supergrupp från den tyska huvudstaden.

Syftet med gruppen har hela tiden varit att ”dynamiskt undersöka” musiken av Alice Coltrane. Den vill närma sig jazzen från nya vinklar och undersöka dess starka energi, men med gruppens kollektiva erfarenheter följer också elektroakustisk improvisation, musique concréte, psykedelisk rock och reduktionistisk improvisation. Resultatet är lysande, de trycker in all energi de hittar i en koncentrerad punkt som de sedan drar ut i en horisontell linje. Kring dessa kretsar sedan de olika musikerna med skiftande inslag.

Skivans fem låtar kan delas in i tre grupper. ”Second stabbing (Ohnedaruth)” som bygger på Coltranes ”Ohnedaruth” från albumet A Monastic Trio från 1967, ”First Free”, ”DD” och ”Heartbreaker” som är urklipp ur längre improvisationer samt ”E” som är ett stycke av Cooper som kretsar kring tonen E.

Alice Coltranes musik har för mig alltid handlat om att lyfta fram det suggestiva och det spirituella. Denna sida lyckas Hammeriver också betona i ”Second stabbing (Ohnedaruth)”, den enda av låtarna som har direkt koppling till Coltrane. Clare Cooper har tagit vad hon ser som de väsentliga delarna av musiken, transkriberat det till ett grafiskt partitur öppet för improvisation. Coopers harpa kommer till sin rätt, medan Tobias Delius tenorsax är det instrument som sticker ut med sina jazziga fraser. Annars är det ett mycket känsligt ljudbygge det handlar om. Stråkarna formar underbara droner på basarna, medan elektroniken bara skymtar till då och då även om den hela tiden finns där. Pianots toner vibrerar. Tony Buck är samtidigt en av de främsta trumslagarna på detta område, att bygga upp suggestiva och meditativa stämningar som både river och smeker.

Dronen är mycket närvarande även i ”E”. Konsten att variera sig med en och samma ton är det flera som arbetat med, inte minst italienaren Giacinto Scelsi. När det lyckas är det alltid lika fascinerande, så även här. Ett koncentrerat flöde, fullt av energi men utan det kraftfullt expressiva.

Uttrycket är delvis annorlunda på de tre improvisationerna. Klangerna är skarpare och är inte i lika stor omfattning vända i samma riktning som på ”Second stabbing (Ohnedaruth)” och ”E”. Det enskilda och detaljerade befinner sig i en helt annan miljö. ”DD” och ”Heartbreaker” är ganska sparsmakade, medan ”First Free” är mer fragmenterad och utåtriktad.

Det finns utan tvekan stor spänning i Hammerivers musik. Och att Alice Coltranes musik får ny näring känns mycket roligt. Inte minst från det här ganska okonventionella hållet.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry