Hanna Hartman Ailanthus

Hanna Hartman
Ailanthus
Komplott Escudre09

Av: PM Jönsson

Publicerad: fre, 2010-01-08 01:40

Hanna Hartmans förra album på Komplott – ”Longitude/Cratere” – kretsade kring vatten/hav och jord/eld. Två långa verk som använde sig av Nordsjön och vulkanen Etna som klangbotten. De fyra kortare kompositionerna på ”Ailanthus” (det latinska namnet för gudaträd, en trädsläkt som växer i Asien och norra Australien) är beställningsverk, av Rikskonserter, Radioteatern, och Deutschlandradiokultur. Hanna Hartman är privilegierad - inte konstigt, hon är en suverän ljudkonstnär.

Huruvida det första stycket, ”Att Fälla Grova Träd Är Förknippat Med Risker”, på något sätt är förknippat med just Ailanthusträden vet jag inte. Och det är egentligen inte särskilt viktigt att härleda ljudkällorna, Hartman tar ljuden ur dess ursprungliga kontext, fogar samman kontraster, sätter öronen på prov, bygger upp spännande världar att dyka ner i.

”Att Fälla Grova Träd Är Förknippat Med Risker” vann det respekterade Karl Sczuka-priset 2005 och enbart titeln lockar. Det är en extremt tät komposition, med ljud som på ett eller annat sätt tycks baseras på skogsarbete, maskiner som gnisslar, avlägsen natur, träd som knarrar, människors rop, ett äpple (?) som tuggas, och så vidare. Hon levandegör ljuden skickligt, det känns som allt är en och samma organism. Korta partier av tystnad bryter upp och sätter bollen i rullning igen. Jag tar av mig hörlurarna, tittar upp, nästan hukar, vill slänga mig åt sidan, men inga fallande träd i sikte.

”Wespen Vesper” är ännu mer centrerat runt kontraster. Röst från Tobias Dutschke skalas ner till läten, orden styckas av. Vesper betyder aftonbön och det finns kyrkosång, pang, ett kliv in i kyrkan, några andaktsfulla sekunder. Wespen = getingar. Som surrar, otäckt, en av mina få fobier. Ett steg ut i naturen: hackspett. Knarrande ryt. I min fantasi: lejon. Säkert finns det ett språkligt metaperspektiv, Wespen Vesper, syntaxen försvinner ner i svalget. Att käka bokstäver. Förhoppningsvis utan geting i strupen.

”Plåtmås” är skivans kortaste stycke, ungefär tre minuter, som en poplåt, med industriella klanger (från en hamn?) och upprepande refräng av en mås. Även här något som låter som äpple som tuggas. Fina ljud. Levande och frysta, skulpterade. Rytmiskt.

”Musik För Danstycket Jag Glömmer Bort” är skrivet för ett dansstycke av Gunilla Heilborn, framfört av Katarina Eriksson. Lätt att se en dansare röra sig, ja, kanske inte till en hönas kackel, men till den musikaliska strukturen, ljud att steppa till, snabba fotrörelser, kast med kroppen, knarr och svep av hotfull baston och stråkar, sammanpressat, teman som återkommer.

Dansstycket är det som mest är musik och faktiskt minst intressant. Annars är Hartmans musikalitet ett allestädes närvarande signum. Det är långt ifrån vanliga ljudcollage eller fältinspelningar mixat med instrument utan sammansatta kompositioner. Täljda med ett ovanligt lyhört öra.

(Publicerad 2007)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry