Hansson & Karlsson: For People in Love

Hansson & Karlsson
For People in Love
Treffpunkt Treff 007CD

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2010-10-14 19:53

Det var några år i slutet av 60-talet, som vände och vred sig i nyformad musik. I Kungsträdgården augusti 1967 kunde man till exempel höra International Harvester, Gorilla Orkestern, Hansson & Karlsson och Peter Brötzmann Trio. Detta var före musikrörelsen men i svallvågorna efter ett böljande konst- och musikliv som flutit runt i happenings, improvisationer, droner, musikteater och minimalism. Terry Riley, Steve Reich och Jimi Hendrix hörde till gästerna på Stockholms småscener. Formatet var litet men musiken växte gigantiskt.

Det räcker med att panorera över världens musikscen dessa år för att slås av häpnad. Och också Sverige fanns med på ett litet hörn. I det hörnet satt Hansson & Karlsson och agerade pausband på Gyllene Cirkeln. De dök upp på källarklubbar i Gamla Stan och startade sin egen klubb Filip. Synd att Bosse Hansson och Janne Carlsson inte gjorde fler skivor, framförallt med de musiker de mötte. Tag Jimi Hendrix eller Bo Nilsson. De skivorna skulle idag ha hört till de märkligaste från 60-talet.

Mötet mellan Jimi Hendrix och Hansson & Karlsson 1967, det var musik på samma nivå som Brötzmanns Machine Gun. Nå, som den mesta andra musik har den dunstat till minnen för dem som var där.

Treffpunkt ger som tröst ut två CD med duon, blandat studio och live, från 1967-68. Det är fantastisk musik. Då den är som vanligast är det groovy som Brother Jack McDuff, en blandning av jazz och slirig blues. Då det är som ovanligast glider de över i fria lekar med ljuden. För det här är lekfull friform då den experimenterar, inget av allvaret eller aggressiviteten som fanns hos jazzen.

Bosse Hansson är en egensinnig organist som behandlar instrumentet som ett slags ljudbälg. Det flyter, svänger, gungar och han saknar all anknytning till pianoteknik. Det är förlösande. Att Janne Carlsson var en Sveriges intressantaste och rörligaste trumslagare var klart redan då. Inte minst tillsammans med Lasse Werner och hans vänner. Här demonstrerar han i låt efter låt hur man får musiken att svänga, tveka, glimma, skimra, klinga. Allt känns lätt och osökt, men är ack så effektivt. Säg den blues- eller rocktrummis som klår Carlsson ens på hemmaplan. Och då det gäller klanginriktat frispel visar han totalt gehör. Men ofta knuffas han och bökar med Hansson så det står härliga till. Det är fortfarande idag uppfriskande.

Den första CD:n innehåller bara duon. Den andra CD:n är en inspelning från Jazz till Midnatt på Gröna Lund i Stockholm 1967. Här fläskas det på i värsta hammondorgeljazzanda med Rune Carlsson som andre trummis och Bjärne Möller på gitarr. Det är R&B i sin svettigaste form. De två trumslagarna bär synkoperna och de blå tonerna mot skyhöga höjder. Plötsligt efter den intensiva rykaren "God dag god dag " glimmar något av tidens fruktbara musikanarkism, då Janne Carlsson plötsligt kommenterar att ”Lasse Werner har ett äpple. Som han har tagit från Gösta Sundström.” Werner är där och svarar med kommentarer och sång: den lilla absurdistiska tal-sång-trum-duon mellan Werner och Carlsson fångar oerhört mycket av den anda som var en förutsättning för musiken. Sannerligen ett bonus att vara tacksam för på denna fantastiska påminnelse och utgåva.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry