Harmonia, Eno, Cluster

Harmonia & Eno
Harmonia & Eno´76: Tracks and Traces
Groenland CDGRON102 (Border)
Eno, Moebius & Roedelius
After The Heat
Bureau B BB030 (Border)
Cluster & Eno
Cluster & Eno
Bureau B BB029 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tors, 2009-10-22 21:45

Förra året släpptes Brian Enos mest välkända samarbeten med Robert Fripp på nytt, med bonusspår och förbättrat ljud. No Pussyfooting (1973) och Evening Star (1975) är lysande skivor än idag. Robert Fripp var ett perfekt bollplank för Brian Eno under åren efter Roxy Music. De var båda två sugna på att experimentera och förvandlade skivstudion till uppfinnarverkstad. Men det fanns folk utanför England som Brian Eno följde med stor spänning. 1974 dök det upp två tyska album som han spelade om och om igen: Zuckerzeit med Cluster och Music Von Harmonia. Brian Eno tilltalades enormt av musiken, ambient innan begreppet uppfanns, men han var även fascinerad av att Hans-Joachim Roedelius, Dieter Moebius, Michael Rother och andra i kretsen levde som en storfamilj, ute på landet, i byn Forst.

En kväll i slutet av 1974 var Eno på klubben Fabrik i Hamburg och spelade på andra halvan av en Harmonia-konsert. Vänskapsband knöts och två år senare tillbringade han lite tid i Forst, för att koppla av och få stimulans. Inspelningarna kom på skiva först 21 år senare. Initialt fanns det aldrig en tanke att ge ut musiken, men nu har skivan kommit i en efterlängtad nyutgåva, med tre tidigare outgivna spår, som Michael Rother haft i sina gömmor alltsedan han lämnade Harmonia strax efter Tracks and Traces spelades in.

På ett plan är det en anspråkslös skiva. Några musiker umgås och testar idéer, nosar sig fram, måhända inte lika utmejslad som de två första Harmonia-skivorna, men fullproppad av härliga synthljud, mystiska harmonier och lockande melodier. Nu tycker jag i och för sig att allt de här fyra herrarna gjorde under 70-talet är intressant, men det är slående att musiken är så tidlös. Det är inte svårt att höra Supersilent på till exempel ”Weird Dream” och ”Sometimes in Autumn”, de vackra, sorgliga ”Almost” och ”Welcome” (en av de ”nya” låtarna) kunde vara med på ett filmsoundtrack i morgon, och, ja, soundet både är sin tid och lämnar sin tid, tassar utanför trender och alltför övertydliga stilgrepp. Det är även en varierad skiva, med ett par, motoriska Rotherhugg, den vingliga, calypsoliknande ”Les Demoiselles” och kallvarma ”Luneburg Heath” – med Brian Eno på sång – som kontrast till de mer suggestiva, svävande låtarna, ibland med en slags skruvad, lantlig, känsla, som på ”By the Riverside”.

När Brian Eno sommaren 1977 åter var i Tyskland – bland annat för att medverka på David Bowies album Heroes – tog han sig även till Neunkirchen, där Conny Plank hade sin studio. Förutom Roedelius och Moebius gör även Holger Czukay, Asmus Tietschens och Otto Becker inhopp på Cluster & Eno-skivan som släpptes på skivbolaget Sky som Cluster börjat samarbeta med året innan med albumet Sowiesoso.

Musiken är mjukare och varmare utan Michael Rother. Melodierna lyfts fram i ljuset, men inne i det behagliga sipprar det in oroande moment. Här finns arketypisk ambient, Satie-liknande pianopromenader av Roedelius, synthar, elektroniska effekter och annat som cirklar runt och suger sig inåt, melodier som lägger sig nära, gäckar öronen, som två av de allra bästa låtarna: ”Schone Hande” och ”Steinsame”. ”Die Bunge” är en märklig låt, dansant, en vals på rymmen, jag ser framför mig en parad av leksaksdjur som sakta rör sig ut i rymden. Grälla färger mot en svart bakgrund. ”One” är någonting helt annat, en färd till Indien, med sitar, etno-drone-ambient, apart i sammanhanget, men ett spännande stickspår. En kort skiva. 7 låtar. 36 minuter.

Passande titel - After the Heat. Musiken är kallare. Ödsligare. Instängd. Kalla kriget känns närvarande. Ingen Berlinmur i sikte dock. Även här har Eno, Roedelius och Moebius strålat samman hos Conny Plank i Kölntrakten. Det är vinter. I början av 1978. Producenten, musikern och ljudgurun Conny Planks betydelse för den tyska 70-tals musiken och postpunken med mera med mera är ämne för en separat artikel någon gång. Han var för övrigt med redan på den första Klusterplattan 1970, och samarbetade mycket med både Roedelius och Moebius även under 80-talet. Nå, till ämnet, After the Heat, som är något svagare än föregångaren tycker jag. Holger Czukay spelar bas på sista låten, ”Tzima N´ark”, där Brian Eno sjunger baklänges, studiomanipulation där delar av ”King´s Lead Hat” från Eno-albumet Before and After Science återanvänds. Två andra låtar har Enosång, New-wave-kantiga ”Broken Head” och suggestiva ”The Belldog” där majestätiska, suggestiva synthar samsas med Enos registrerande ord. Av de övriga sju låtarna återvänder jag mest till den romantiska, nästan borgerliga ”Luftschloss” och ambienthymnen ”Old Land”.

Tre skivor som alla är värda att återupptäckas. Framförallt Tracks and Traces, den mest okända, och – i mina öron – den som lämnar störst intryck.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry