Harris Newman Dark Was The Night

Harris Newman
Dark Was The Night
Kning Disk kd011

Av: Sven Rånlund

Publicerad: mån, 2009-11-16 02:10

Det är mycket fingerpicking nuförtiden. Akustisk gitarr, som länge var en smal sektion i skivutbudet, reserverad antingen för klassisk musik eller folkmusik, har fått sina nya fixstjärnor och scener. Frifräsare på nylon, artister med sex- och tolv-strängade vapen. Lyriska musiker snarare än virtuosa instrumentalister. Med god teknik visserligen, men som hellre försöker få publiken att lyssna inåt än tappa hakan i stum beundran.

José Gonzales blev megastjärna med vuxna vaggvisor på strängar av nylon. Devendra Banhart skrev sig ur en folklig bluegrasstradition och in i en mer drömsk barfotamusik. Särskilt hipp har akustisk gitarrmusik blivit i sammanhang där ordet ”folk” kan klistras ihop med epitet som ”new”, ”weird”, ”modern”, ”free”, ”psych”… Det är nästan – om man riktigt fantiserar – som om den akustiska gitarren blivit för post-folkmusiken vad laptopen är för elektronisk musik: ett folkinstrument, bärbart, praktiskt, särskilt formbart i händerna på frisinnade traditionalister.

Harris Newman från Montreal är ung men har bra koll på rötterna, i synnerhet ikonerna kring bolaget Takoma som John Fahey grundade i slutet av 50-talet. Fahey, Robbie Basho, Leo Kottke, Peter Lang gjorde samtida avantgardekompositioner på bluegrassgitarr. De experimenterade med nya stämningar, drog ut på teman, skapade musik ur mellanrummet mellan noter och ackord. Genren kom senare att kallas American Primitivism (John Fahey lär ha tänkt på ”fauvisterna”, det vill säga de franska ”primitiva” målarna). I dag förvaltas tekniken av Harris Newman med flera (en bra introduktion är samlingsskivan ”An Imaginational Anthem”, recenserad i Soundofmusic 02/06).

Jämfört med genrekollegorna Steffen Basho-Junghans och James Blackshaw är Newman ingen överdängare på fingerpicking. Han är snabb men utan sylvass teknik, han laborerar inte med djärva stämningar, frågan är om spelstilen ens kan kallas nydanande. Däremot, och viktigare, är hans personlighet som gitarrist. Känner man hans ton tar man inte miste.

Liveskivan ”Dark Was The Night” spelades in på Atalante i Göteborg i vintras. Jag minns kvällen väl: Newman hade precis kommit från Paris, han var blyg, lät snuvig, gitarren likaså. När jag nu hör inspelningen slås jag av hur levande musiken ändå framträder, som om låtarna på något sätt krävde att få uppstå i stunden, komponerade som engångsmusik.

Av den fria, spontana konserten har blivit en djupt fascinerande skiva. Ljudet är oerhört väl inspelat, det låter tätt som om mikrofonen fångar gitarrens varje andning, fingrarna som slår an, glider, sliter, böjer. Att strängarna stämmer ur sig, ibland mitt under en låt, är inte särskilt professionellt med tanke på att konserten spelades in. Ändå, vilket inte är paradoxalt, tillför det icke-perfektionistiska en skör dimension till Newmans gitarrminimalism. De långsamma rörelserna och långa sjoken tänjs ut och skapar magi i kraft av sin upprepning. Jag kommer ibland att tänka på Nick Drakes starka, rullande högerhand. Harris Newmans hand – som på den smått schamanistiskt intensiva ”Out of Sorts” – snurrar likt en cirkelsåg, piskar strängarna till enkla, pendlande mönster. Det är som visor utan ord – eller hellre ordlös poesi: kring det som fattas uppstår en magi, rotad i blues, bluegrass, country och folkmusik, skuggad av såväl drone som traditionell minimalism.

Jämfört med debutalbumet ”Non-Sequiturs” från 2003 har liveinspelningen en råare, hafsigare ton som passar Newmans sound. På studioskivan finns det större utrymme för gitarren att skorra och andas. Live är det mer komprimerat, dynamiken byggs upp med olika spelstilar och ackordsväxlingar som vävs ihop till en mångmönstrad tapet. Det har blivit en jämn skiva, konsekvent, ytterst väl sammanhållen. Ibland hypnotiskt, ibland som sömngångaraktig ambient. Blundar jag ser jag skeva naturlandskap och molntrasor i horisonten.

Titeln ”Dark Was The Night” kan man däremot vända på: Harris Newmans låtar är inte för nattens mörker, inte ens för varm skymning. Hans musik stirrar man in i solen till.

(Publicerad 2006)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry