Harry Miller: Different times, different places, Ogun

Harry Miller
Different Times, Different Places
Ogun OGCD 041

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-12-11 12:53

Regelbundet hör jag bra nutida jazzmusik med båda fötterna i 60- och 70-talens strömmar. Det är lätt att nicka medhåll, luta sig bakåt och njuta av en ganska cool hållning. Eller bli imponerad: vad de kan! Old wine new bottles. Eller!?
Så tänker jag medan jag knäpper på dessa tidigare outgivna inspelningar med basisten Harry Miller. Harry vem?
Han var en av de sydafrikanska musiker, som flydde från förtrycket till England men tog med sig en skatt av särpräglad musik.
Många av de musikerna är döda i dag. Miller var född 1941 och avled 1983.
Här är två sessioner, som aldrig tidigare getts ut.
Den första är från 1973 med Miller på bas, Louis Moholo-Moholo på trummor, Chris McGregor på piano, Mike Osborne på altsax och Nick Evans på trombon.
På den andra från 1976 hörs förutom Miller, Osborne och Moholo-Moholo Keith Tippett på piano, Mark Charig på trumpet och Malcolm Griffiths på trombon.
Denna blandning av sydafrikanska och brittiska musiker var en höjdpunkt inom jazzen – det vill jag genast konstatera. Ty det hörs! Båda länderna hade framstående och bitvis unika traditioner.

Det är sen och postbop med häftiga utbrytningar i solon och instrumentteknik.
Framför allt 1973 låter som ett eko av det legendariska jazzlivet i Sophiatown, där för övrigt Nelson Mandela hade sitt kontor, då denna jazz blomstrade.

Millers bas är som en blandning av melodiinstrument och rasande rytmmaskin. För att inte tala om Moholo-Moholos ibland brutalt polyrytmiska trumspel.
I båda sessionerna har bas och slagverk en nästan obeskrivlig roll.
Det är betongfast samtidigt som de ser till att hetsa kompisarna, sätta gungfly under deras fötter, driva på, hela tiden snacka med dem: upp, upp, mer, lyssna på det här, byt tempo, byt rytm, sakta in!
Så fungerar hela gruppen och det sker sömlöst, utan ansträngning, musiken känns som om de andas allt häftigare medan de dansar.

Alla musikerna är solister som spelar med en nödvändighet, som är sällsynt i dag i denna sorts musik. Nödvändighet är inte detsamma som att demonstrera vad man kan. Så kan ske förstås. Och här är alla spelarna instrumentellt på topp och oerhört individualistiska, men i minne hålls då gruppen, som alltid är den där extramedlemmen i spelet, som lägger till det där något, det obeskrivliga jag-vet-inte-vad.
Inspelningarna från 1973 har en något lättsammare ton. Även om varje sång också har en svart sorg, som kan stavas vrede.
McGregor är en överraskande pianist fylld av melodier och rytmer. Nick Evans trombon kan både smeka, sjunga och framförallt spinna på en melodisk tråd; han visar vilken förankring han har i jazzen, för det var ju ständigt så som t ex Lester Young eller Dickie Wells skapade sina mästerverk.

Och alla som inte lyssnat på brittisk jazz från den här tiden kan nu upptäcka Mike Osbornes storhet. Hans långa vresiga solo med en vaggande sång som underlag i den långa ”Eli´s Song” med sextetten är svårt att glömma.
Det är åtskilliga fräsande solon han dansar fram, då han öppnar fördämningarna.
Att höra honom uppbackad av Miller, McGregor och Moholo-Moholo liknar inget annat och har sällan sin like i den nya duktiga jazz jag hört i dag.

Sextettnumren från 1976 är litet råare. Men samtidigt litet nättare och elegantare, för Tippett är en helt annan sorts pianist än McGregor. Här gäller klanger, små rusningar, överraskande ackord. Tillsammans med Miller är han glimrande.
Det finns en duo mellan de två som sprakar som ett stjärnfall. Ingen av dem vill veta sin gräns. När Moholo-Moholo vill ha ett ord med väljer han att färga pianospelet med cymbalerna. Vackrare klang under vresigare spel har jag sällan hört.
Trombonisten Malcolm Griffiths är brötigare och mer avantgardistisk än Evans. Han bryter musiken i melodiska rytmiska småstycken både med och utan sordin.

Och för att lägga till ännu en mästare från den dåtida brittiska jazzen skulle jag vilja skriva Mark Charigs namn i versaler.
Han spelar med samma melodiska intensitet som Roy Eldridge eller Mongezi Feza. Improvisationerna sväller, spänner klangbilden långt över det förväntade.
Bättre än så här blir det knappt. Eller rättare sagt, så här bra var det på de brittiska öarna dessa dagar, så här bra hade det varit femton år tidigare i sydafrikanska Sophiatown.
Här är gruppen en levande organism och då musikerna samlar ihop sig gemensamt med jämna mellanrum för att sopa banan för någons solo är det som en dröm av sväng, klang, melodi och rytmer med sitt ursprung i varje nervcell hos spelarna.
Ingen är rädd för att stanna upp i en sång mitt under ett anfall av eufori eller raseri. Ty ingen prestige bor i denna musik, enbart integritet. Vilken som bekant är något mer än det vanliga prefixet ”personlig”.

Musiker som kan, men är glömska av det, eftersom musiken är en nödvändig konstart, varje ton spelas i nuet med total övertygelse och som sagt enbart av nödvändighet.
Få fynd i bandkällaren har känts mer nödvändiga än detta. Öron, hjärta, hjärna, minne behöver då och då sådana påminnelser som fräser hål i nuets självgodhet.
Jag hoppas att Millers änka Hazel gör fler i fynd i arkivet och ger ut på sin legendariska, men numera lilla etikett Ogun. Så liten att det kan vara svårt finna skivorna, men här är e-postadressen: ogunrecords@googlemail.com

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry