Håvard Volden, Toshimaru Nakamura

Håvard Volden, Toshimaru Nakamura
Crepuscular Rays
Another timbre at26

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2010-05-25 18:18

Den gode Toshimaru Nakamuras svidande utpressade ljud ur hans mixerbord känner jag väl till. Det blir minsta möjliga rörelse och största möjliga tystnad. Han rör sig underifrån hela tiden, skär, repar, musiken är gäll, aldrig vilande. Det är därför litet märkligt att höra honom tillsammans med norske Håvard Volden i Another timbres fina gitarrserie. Volden spelar en dramatiskt och klanginriktad tolvsträngad gitarr och diverse små objekt.

Det är mycket inriktat på ljud, närmast i ett slags post-fri-impro. Nakamura spelar alltid som om han hade all tid i världen och inget tålamod hos publiken att ta hänsyn till. Det tycker jag är fina fisken. En långsam uttröttning skaver ner förväntningar, till och med på att det skulle handla om musik. I stället följer vilan, försjunkandet, otåligheten, ångest som går i dagen. Här blir på ett vis Volden den otålige lyssnaren som inte pallar med att balansera på utdragna knasterlinor.

Han tänder till och liksom släcker Nakamuras raspigaste brusbränder med vackra toner från gitarren som får klinga ut i rummet som om det vore new age på gång. Det finns en ljudromantik kring det välklingande, som jag inte riktigt är överens med. Nakamura sprutar på som bara han kan och tänder hela mixerbordet i kärva skärvor. Volden gnuggar med, men föredrar ändå att spela enkla snabba figurer på gitarren. Jag är inte överens hela vägen. Det är vackert men ändå saknar jag väl litet av improns lärdomar av öronföreningar. Kontraster i all ära, men försjunkenhet är också något att revoltera mot och undersöka. Här ställs för mig en fantastisk musiker i konstaterandets konst mot en hänsynslös mästare i ifrågasättandets grusigt kärva konst, där icke en skön ton lämnas ovänd.

Sedan kan man invända att Volden skapar som en spegelblank yta genom sitt skönspel med små vågbrus som bildar horisontlinje i Nakamuras expressiva landskap. Visst är det så, och då blir musiken enhetlig för mig igen.

Men för mig återstår till slut intrycket av en välformulerad gitarrist av stor integritet tillsammans med en ohyfsad och intressant ljudkompis, som inte håller sig till reglerna en enda gång. Det gör skivan oemotståndlig. Om än bitvis tråkig, vilket är lika med konventionell, men denna tråkighet löper parallellt med Nakamuras maniska rivjärnsinsatser.

Livs levande i sina många brottytor.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry